Men nere på främre mellandäck, där emigranterna höllo till, blottade en man sitt hufvud och ropade med hög röst, »farväl, Europa!» Och rundt om honom svajade hattar och näsdukar, m$dan en kör af mellan jubel och gråt sväfvande stämmor upprepade detta farväl. Några ögonblick senare sträfvade Kondoren — hvars pistonger återtagit sitt rastlösa arbete — framåt mot Nya Världen med sin lefvande last. Inga hade stått som fastvuxen och blickat ner på det rörliga lifvet under henne, men när de nya passagerarna böljade äntra järntrappan, som förenade mellandäck och midskepps, var hon färdig till flykt. Innan tanken blifvit till handling hejdades hon af en genomträngande blick ur tvenne mörka ögon, som kom henne att bäfva till. Ett ögonblick tycktes det som om mannen framför henne ämnat hälsa eller tala — det nästa var han borta. »Hvem är han? Hvar har jag sett de där ögonen,» frågade hon sig gång på gäng. ^ !?! '<• »En sädan välsignad natt,» tänkte Inga då hon vaknade efter att ha sofvit flera timmar i sträck. Sömndrucken ännu, steg hon upp och gick fram till fönstret. Af land syntes ingen strimma, men rundt vat-