att lifvet är fullt af öfverraskningar och att händelserna ha mera sammanhang än man tror.» Hans stämma, som hon inte mindes annat än sträf och hård, hade blifvit varm utan att mista något af sin mörka timbre. Och när hon blickade upp i det kraftigt modellerade ansiktet, som haft så ringa plats i hennes erinring, tyckte hon sig se det för första gången. Mörkhårig och mörkhyad som en sydländing. Axelbred, groflemmad och så allvarlig att uttrycket lätt blef strängt — det visste hon förut. Men bakom den viljekraft och behärskning som stämplade dessa drag anade hon för första gången ett så att säga oupptäckt land, som det lönade sig att lära känna. Ett fyrtorn, sprunget fram liksom ur själfva hafvet, kom inom synhåll. »Bishopsrock,» upplyste han. »Har ni rest den här vägen förr?» »Jag var i Amerika för ett par år sedan och längtar tillbaka — man gör det» Ögonen glänste, som såge de något vackert och kärt långt borta. Taggiga, rödglänsande af bränningar omspolade klippspetsar, de där bildade ett osynligt sammanhängande ref, trädde allt närmare. »Jag trodde vi redan voro på oceanen,» sade hon förbryllad. »Vi äro så. Det är bara det vidtomfamnande England, som sänder ut en sista förpost mot Atlanten