tencirkelns djupa blå slöt sig rymden likt en rosengördel. »Det är värdt att lefva för att ha fått se det,» hviskade hon när hon smög sig tillbaka i bädden. »Vår Gud är oss en väldig borg,» ekade det genom fartygets mänga korridorer. Hon spratt upp ur morgonsömnen och erinrade sig med detsamma att det var söndag. Händerna knäppte sig ovillkorligt och ögonen slötos, ty aldrig hade hon känt sig så gripen i någon kyrka, som af denna psalm spelad på ett nötskal mellan himmel och haf. Morgonen var underskön. Passagerare rörde sig på alla däck och hon tyckte sig aldrig ha sett något mäktigare än denna rymd och detta vatten, utan gränser och slut, som famnade hvarandra. Men hvad var det? Dök inte land fram där borta? Hon slog upp handatlasen för att rådfråga den. »Scillyöarna, fröken,» svarade en manlig stämma på hennes outtalade spörsmål. Hon såg upp bestört och skrämd. »Jag kan inte vänta att vara igenkänd,» kom det bittert nog. »Jo — ingenjör Ström. Jag blef bara så förvånad. Blef inte ni det också?» »I går kväll? Neji» »Visste ni att jag var ombord, kanske?» »Nej, fröken, det visste jag inte. Men jag vet