vemodsmättade sånger, i hvilka männen allt emellanåt instämde. »Ska vi gå bort och se på dem?» frågade han. Hela förstäfven var så fullpackad af människor att fartyget knappast syntes. Männen med den blå rese-biljetten, omsorgsfullt instucken i hattbrättet, kvinnor och barn tunnklädda och barhufvade. »Jag bor och äter på första klass,» sade han i tydligt missnöje med sig själf, »men i tankarna är jag oftast därnere.» Fyrtornet hade dragit sig tillbaka och det farliga klipprefvet öfvergått i större och mindre öar. »Äro de bebodda?» utbrast hon, då en kyrka, ett vårdtorn och flera byggnader trädde fram. »Det finns inte många fläckar på jorden där människor inte hålla till. Fore vi öflocken rundt skulle ni kunna räkna till flera bebodda platser.» »Men hvad lefver befolkningen af?» »Hafvet är en åker som det lönar sig att plöja.» »Där finns grönska också,» sade hon varmt och pekade på en del spridda fålt och några med ginst och ljung beklädda bergsluttningar, öfver hvilka måsarna kretsade. Deras tumlande silfvervingar kommo henne att blicka uppåt masttopparna. »Hvar äro de?» frågade hennes bestörta ögon och hans djupa stämma svarade: »De orka inte med längre och ha öfvergifvit oss.» Ett lågt, glädjelöst skratt kom båda att spritta till.