Dåren närmade sig och han förefall hemsk nog med det ovårdade skägget, den i pannan nertryckta mössan och de 1 bruna handskar inklämda, spasmodiskt ryckande händerna. Det var utom allt tvifvel att han haft ett tilltalande yttre och att hans armar inte förefallit längre än andras, under den tid då han inte arbetade med dem som nu, samt att de hvita tänderna varit ett behag mera, innan de trädde fram med något af den djuriska glupskhet hvarje människa bär inom sig, men vet att dölja så länge förståndet står henne bi. Småleendet — det vackraste hos en människa och det som mer än allt annat röjer ett högre ursprung — var det som företrädesvis uppenbarade sinnesförvirringen. Ty det hade blifvit permanent i stället för att komma och gå likt solglimtar, passade inte för tillfället och ägde ingen gemenskap med själsrörelserna. Inga gaf Tore Ström en hastig blick som för att läsa hans tankar. Men han såg endast den sinnessjuke, och i hans ögon låg mera godhet och trofasthet än hon tyckte sig ha sett hos något mänskligt väsen. »Leo,» hviskade hon och vände sig mot hafvet för att dölja hur upprörd hon var. Men han, som inte skulle få se det, var redan vid den sjukes sida. Om det var blicken, om det var stämman — eller båda i förening — som verkade lugnande, var ej godt att säga. Men inom kort. stodo de båda