Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dåren närmade sig och han förefall hemsk nog
med det ovårdade skägget, den i pannan nertryckta
mössan och de 1 bruna handskar inklämda,
spasmodiskt ryckande händerna.
Det var utom allt tvifvel att han haft ett
tilltalande yttre och att hans armar inte förefallit längre
än andras, under den tid då han inte arbetade med
dem som nu, samt att de hvita tänderna varit ett
behag mera, innan de trädde fram med något af den
djuriska glupskhet hvarje människa bär inom sig,
men vet att dölja så länge förståndet står henne bi.
Småleendet — det vackraste hos en människa
och det som mer än allt annat röjer ett högre
ursprung — var det som företrädesvis uppenbarade
sinnesförvirringen. Ty det hade blifvit permanent i stället
för att komma och gå likt solglimtar, passade inte
för tillfället och ägde ingen gemenskap med
själsrörelserna.
Inga gaf Tore Ström en hastig blick som för
att läsa hans tankar. Men han såg endast den
sinnessjuke, och i hans ögon låg mera godhet och
trofasthet än hon tyckte sig ha sett hos något
mänskligt väsen.
»Leo,» hviskade hon och vände sig mot hafvet
för att dölja hur upprörd hon var.
Men han, som inte skulle få se det, var redan
vid den sjukes sida.
Om det var blicken, om det var stämman —
eller båda i förening — som verkade lugnande, var
ej godt att säga. Men inom kort. stodo de båda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
