»Äro de mycket sjuka där nere?» frågade han skälmaktigt. »Troligtvis. Vi voro inte många vid frukosten,» svarade hon med hemlig stolthet öfver att vara bland de sjöstarka. »I steerage står det illa till,» inföll Tore. Chefens ansikte mulnade. »Jag vet det. Och det är ingenting att göra. Man får trösta sig med att de flesta ha det långt bättre än hemma hos sig.» »jFörsöka tro det åtminstone, och glädja sig öfver att resan endast tar några dagar och att den snart är slut.» »De få det värre sedan,» fruktar jag. Inga stod och räknade räddningsbåtarna. »Tjugutvå stycken, men inte tillräckligt många ändå, om de behöfvas,» sade hon sig. Kaptenen gick fram till henne. »De ha aldrig användts i samlad trupp,» förklarade han, »men stå alltid tillreds. Se här! Ett enkelt handgrepp bara och järnkedjorna som hålla båten fast vid däcket, falla ner. Ett andra och tredje grepp får den att svänga och sänka sig till vattenytan. Ett ryck i en lina slutligen kopplar tågen från blocken och gör den färdig att sticka ut. — Ett ögonblicks verk — och på samma gång en evighet.» Inga förstod sig ej på mekanismen, men kände sig mäktigt gripen. »Men hur reda sig sedan ... om...?»