»Detta kalla vi inte storm,» skämtäde han. — »Men det kan ju bli?» Molnen hade hopat sig och vattnet mörknat som i vrede. »Är det troligt?» frågade hon i obestämd ängslan. Han skakade på hufvudet. »Regn snarare — eller dimma?» »Dimma.» Ordet skrämde henne. »Vi äro snart under New Foundland,» vidtog han, »och där lär den inte uteblifva.» »Är det farligt?» »Kan vara det och är alltid oroligt,» svarade han kort och såg ut öfver hafvet med ögon som sett det i onda och goda dagar och pröfvat dess makt. »Hellre hur härd vind som helst,» fortsatte han, »än sjötjocka så att man inte ser en handsbredd framför sig.» Det föreföll som om han talat till sig själf och ångrat sina ord, ty när hans blick föll pä Inga återfick hans ansikte sitt godmodiga uttryck. »Fröken skall inte oroa sig,» sade han frimodigt. »Ty utom det att jag färdats här otaliga gånger i klar sikt, har jag dubbelt så många resor fört mitt fartyg i hamn utan någon som helst risk.» Det låg berättigad stolthet i hans yttrande, men den ödmjukhet också, som läres säkrare än annorstädes på ett mellan himmel och haf gungande skepp. .