bredvid henne. Men hon gaf ej akt därpå, ty hennes ögon hängde fast vid den skara människor som höll till under henne och som tycktes tillhöra en helt annan värld, där inga anspråk på trefnad och bekvämlighet förefunnos. »Följ med dit ned,» bad han. »Det är pinsamt nog se dem på afstånd.» »Långt bättre komma dem näral» »Skillnaden mellan oss och dem är himmelsskriande,» utbrast hon förtrytsamt. »Så mycken nöd och okunnighet att afhjälpa på en så liten plats, fröken. Tänk er då hvilket elände hela jorden rymmer, och hur oändligt mycket arbete en hvar har framför sig som sträfvar att förminska det onda. Nu förstår ni kanske hvarför jag ville vara som en af dem.» »Jag börjar förstå er, tror jag.» »Kom då med!» När de hunnit mellandäck, märkte hon genast hur känd och efterlängtad han var. »Se här,» sade han och räckte henne en korg, han burit med sig. »Det är för barnen.» När hon öppnat locket, såg hon bananer, nötter och kakor. Men hon såg också barnens ögon ljusna, och kvinnornas ömsom tacka eller liksom bedja om hjälp. »Vädret har bättrat sig, och i öfvermorgon äro vi framme,» sade han uppmuntrande. Inga ryckte till och banden som utdelade god-terna hejdades af en osynlig makt.