Men de små trängdes omkring henne i förvänt-ningsfull ifver, och när de fått hvad de önskade, kysste de hennes händer med denna rörande ödmjukhet, som hör barndomen till. »Lefva! Lefva för att godtgöra,» ropade det inom henne, medan blicken rädd och på samma gång frågande sökte sig bort till det land, hvars låga sandiga kust snart nog skulle dyka upp ur hafvet. »Nu gå vi under däck,» manade Tore, och hon följde honom. Smala tvärbranta trappor ledde dit ned, och en förskämd luft slog dem till mötes, oaktadt all ventilering och rengöring. De som bodde här nere voro också för många och för tätt packade, samt deras egna kläder och skodon alltför genompyrda af den fattigdomens och snuskighetens atmosfär, de medfört hemifrån, att det skulle kunnat vara annorlunda. I ett med träbänkar försedt rum utdelades middagsmålet. Stora kittlar med soppa, spännar med köttbitar och korgar med bröd. Men sjösjukan satt ännu i kroppen, och den feta starka kosten väckte vämjelse i stället för hungerkänsla. I logementen, där männen hade sin särskilda afbalkning, och där bäddarna sträckte tätt bredvid och öfver hvarandra, var luften ännu sämre. Och när Inga såg halmsäcken och den däröfver utbredda grå shoddyfilten, på hvilken såväl män som kvinnor oftast lågo fullt påklädda dygnet om, skämdes hon