Tyska och engelska folksången aflöste hvarandra. Men när orkestern spelade »The starspangled banner», reste amerikanarna sig i entusiasm, sjöngo unisont, stampade takten och bisserade sången. Kubanesaren kunde inte slita sina ögon från Inga och deras sammet skuggades af ett fuktigt skimmer. Amerikanskans spindelväfsblus gick i böljor då hon räckte Tore sitt kort, fick hans i utbyte och nödgade honom att göra ett besök i hennes sommarvilla på Staten-Island. Och tysken åt för två, i tanke pä att det var sista middagsmålet ombord. Prat och skratt stimmade genom rummet. Musiken blef allt bullersammare, skåltalen allt uppsluppnare, handklappningarna och bravoropen allt högljuddare. Då fattades den sinnessjuke — som satt vid ett bord för sig, långt nere i salen — af ångest och begär att tala han också, och bära fram hvad han hade på hjärtat. »Vi stå vid en vändpunkt,» sade han och reste sig upp. »Glädjen är död och fasan sitter på lur — men jag — jag...» En handtryckning och en tvingande blick från hustrun kom honom att tystna och återtaga sin plats. På läsidan af det med segelduk och flaggor inklädda öfre promenaddäcket, från bvars tak elektriska glödlampor tindrade, pågick balen. Vals och polka aflöste hvarandra och efterföljdes af Virginian-Reel.