från röksalong, hytter och korridorer. Så smög tyst naden sig öfver oceanångaren, som stampade och slingrade sig fram genom vågorna. Mistlurens upprepade varningssignaler hade kommit passagerarna att spritta upp ur sömnen. Långsamt likt insekten, som känner sig för med tentaklerna, sträfvade Kondoren framåt. Minut efter minut utstötte den elektriska ånghvisslan sitt hemska vrålande. Inga rusade upp och fick på sig morgonrocken. Så kastade hon af den och klädde sig helt och hållet. Men händerna skälfde och allt gick bakvändt, ty mistsirenen hade knappast tystnat förr än den åter lät höra sig, och dess utdragna ihåliga stämma isade hennes blod. Under den saktade farten fingo vågorna också större makt öfver den prick i oceanen, som försökte trotsa dess makt. Aldrig hade fartyget krängt och stampat som nu eller haft så svårt att taga sig fram. »Är fröken uppe?» frågade Tore utanför hyttdörren och hans stämma dref undan räddhågan. »Uppe och klädd,» svarade hon raskt. »Låt oss då vara tillsammans!» De gingo ut på det våta, slippriga promenaddäcket och fram till barriären. Det var tydligt att det var i dagningen, ty rymden var ej längre svart utan gulhvit. Men så kompakt att man ej såg en handsbredd framför sig.