»Här ha vi ingenting att göra,» sade han barskt. Men hon stod kvar medan den tanken smög sig öfver henne, att detta hade varit rätta stunden att gå in i det okända. Just nu skulle ingen märkt hennes tilltag. Ingen saknat henne. Ingenting kunnat göras till hennes räddning. Hon blickade upp till mannen bredvid sig och ett underligt leende krusade de fylliga läpparna. »Låt oss gå in,» bad hon och han förde henne till sin hytt. »Ni har aldrig legat,» sade hon, då hon såg den orörda bädden. »Jo — på divanen.» »Visste ni att det skulle bli dimma?» »Det berättade skybanken.» Mistluren fortsatte sitt oljud och skeppet liksom vacklade. »Är något i olag?» frågade hon ängsligt. »Och om så vore?» Hon mindes plötsligt sin önskan att fä vara med om ett skeppsbrott och ångrade sina dum-dristiga ord. Men hon mindes också kaptenens och öfvermaskinistens allvarliga ansikten då de skyndat förbi aftonen förut »Säg mig hvad det är,» bönföll hon. »En bräcka i axeln — inuti hylsan.» »När hände det?» »Under ovädret. Men det märktes inte då, utan först när den arbetat sig större.» »Och ni visste det i går — under balen?»