»Fartyget håller väl kurs?» »Jag är inte sjöman,» svarade han med ett försök att slå bort frågan. »Jag kom ombord lika mycket från mina sinnen som mr Gleim,» återtog hon. »Jag kom hit emot mitt bättre vetande, därför att jag inte kunde annat. Och här — på ett fartygs bräckliga tiljor — har, i strid med min vilja, trygghetskänslan smugit sig öfver mig och lusten att lefva trädt i kamp med ...» Han gjorde en rörelse, som för att hejda henne. »Att det skulle hända mig något ondt — om det kan kallas sä — var jag beredd på,» fortsatte hon. »Men fartyget? Fartyget? Det syntes mig frän första stunden som en tryggad plats, en borg, en klippa att lita sig till...» »Det är dock människoverk.» »Och om ...?» »Då skola vi vara modiga, fröken Inga, och sälja våra lif så dyrt som möjligt.» Hans ansikte upplystes af ett inre ljus och på en gång blef hon medveten om att den makt öfver människorna, han satt inne med, var barmhärtighetens och godhetens. Så godt som från det han beträdde skeppet hade hon längtat att gömma sina händer i hans och liksom hvila ut i, eller hämta kraft af, deras fasta grepp. Nu räckte hon fram dem motståndslöst och innerligt, medan ögonen sökte hans och läpparna framhviskade ett ohörbart — »Leo».