Han tog händerna och höll fast dem. Men vände bort det skälfvande, arbetande ansiktet. Plötsligt brast hon i gråt. Hejdlösare än i Kungsträdgården. Och liksom då lät han henne gråta, utan att fråga eller göra ett försök att trösta. Det är söndags morgon, vid den tid då Amerika bort vara i sikte. »I himlar, lofsjungen den Eviges ära,» tonar ut öfver skeppet, där ovana händer knäppas i bön och ångesttårar skymma ögon som länge sedan glömt att gråta. Dimman vill inte lätta och litet hvar vet att det inte står rätt till. Bridge-deck är helt och hållet afspärradt, hvarken skeppsläkare eller officerare nere vid frukosten och ingen sätter tro till oberstewards och uppassares enstämmiga förklaring att det lilla missödet ingenting betyder. »Det hör till disciplinen,» förmodar Inga och Tore vet att så är. I själfva verket är propellerskadan så allvarsam att fartyget icke kan manövreras, utan drifver åt nord-nordväst med golfströmraen. Ej heller kan den punkt, på hvilken det befinner sig, med bestämdhet angifvas, i följd af strömsättningen. Att natten är förliden och att det finns män-