dem alla gällde det att taga sig fram till kusten af Nya Skottland, som låg närmast. I den båt, där Tore och Inga fått plats, satt förbrytaren — som var sjöman till yrket — vid rodret. Och i det förgrämda skäggiga ansiktet lyste ögonen af nyväckt energi. Räddningsbåten var en af de mindre, och seglen tillsatta. Den ostliga vinden dref på, och kompassen visade vägen. Allt emellanåt bröt en snyftning, ett barns hjärtskärande gråt eller en dödstrött utpinad människas jämmer tystnaden. Men snart nog föll den blytung som förut öfver de skeppsbrutna, hvilka ledo lika mycket under det genomgångnas fasa som det närvarandes ångest och framtidens ovisshet. Närmast båten mäktiga vågor, af hvilka en enda vore nog att slå den i bitar, öfver den en moln-diger ovädershimmel och rundt om oceanens omätliga cirkel. Vatten och bröd delades ut i små ransoner, ty ingen visste hur länge provianten behöfde anlitas. Luften var mild, men i de vattendränkta kläderna skakades mer än en af frossbrytningar. De flesta af dem som kommit i samma lifbåt voro främmande för hvarandra. Men alla hade de ett förflutet fullt af misstag, felsteg, sorg och glädje bakom sig. Alla hade de något att ångra... hemlig synd och dårskap. Onda tankar, uppsåt, begär och handlingar... Och under den uppgörelse, inför hvilken de stodo, blandade sig stort och smått. Uppenbara