chefen kastar på sitt förolyckade skepp, och hans ord förtydliga det. »Jag har varit förste mannen ombord — och blir den siste.» »Kom,» säger Tores hypnotiserande blick och Inga följer som i en dröm. Nästa ögonblick sjösättes den sista lifbåten. Vågorna lägga sig. Dimman lättar alltmera, och solen kastar en rödögd, dröjande blick på sorgspelets sluttablå. En mäktig ångare, som splittras af brottsjöarna. Några käcka, plikttrogna män, som gjort sitt bästa och lugnt gå döden till mötes. Kringflytande lik och vrakstumpar. En flotte drifvande för vind och våg, med nödflaggan hissad på ett årblads smäckra spira. Några spridda båtar på en vattenyta utan gräns och slut. Och i de bräckliga farkosterna män, kvinnor och barn, hvilka pä några korta ögonblick sett förhoppningar, lyckodrömmar, framtidsplaner krossas och förintas. Men öfver alltsammans sänker sig natten som ett svart bårtäcke, genom hvilket nödlanternorna från det sjunkande fartyget glimma likt bedjande ögon. * * * * Det var på de farliga bankarna kring Sable Island Kondoren grundstött, och när morgonen grydde voro lifbåtarna utom synhåll för hvarandra. Men för 19. — Fågel Fenix. 289