som genom ett töcken. Ty hvad hon genomgått föreföll smått inför lifvets och dödens allvar och hon tyckte sig kunna förstå och förlåta allt — utom den egna hatfulla bitterheten. Dagsboksanteckningarna brände henne likt en nessusmantel. Men hon tryckte ofrivilligt handen mot bröstet för att hålla dem kvar. Dagen tycktes utan slut och den annalkande natten skrämde. Räddningsbåten sträfvade alltjämt framåt. Men den hade sprungit läck. Dödsskrämda ögon stirrade ut i natten eller slöto sig i trött likgiltighet. Böner om räddning och böner om en snar, hastig död blandade sig med hvarandra. Men missdådarens händer knöto sig i trotsigt öfvermod. »Fri blir jag, hur det går,» tänkte han. »Antingen på stranden, där borta — eller? — Och det kan kvitta! Det är inte domaren däruppe jag fruktar — det är människorna.» Trötthetens och ångestens vanmakt lade sig öfver de skeppsbrutna och mörkret lamslog dem. »Låt oss vara modiga och hoppas,» manade Tore, och hans djupa klangfulla stämma trängde till alla hjärtan. »Land kan vara närmare än vi tro,» fortsatte han, »och om vi hjälpas åt att länsa båten flyter den länge nog.» Han trodde inte själf på sina ord, men de