kommo olyckskamraterna att spritta upp ur modlöshetens dvala, »Åror och pytsar fram,» kommenderade han och satte öskar och hinkar i de händer som mäktade hälla dem. Det dunkla, fosforglänsande vattnet omslöt båten likt rinnande eld. Men hvad som gömde sig under rymdens mörker visste ingen. »Se här,» sade Tore, och satte en vattenhink i Ingas händer. »Se här,» upprepade hon och räckte mrs Gleim ett öskar. Han själf, irländaren, obersteward, ett par af uppassarna och en matros sutto vid årorna och rodde allt hvad de förmådde. Men rorsmannen gaf akt på den krabba sjön, som väckte både hopp och fruktan. Länsningen af båten var i full gång och Inga tycktes okänslig för trötthet och värkande lemmar. Men medan hon fyllde och tömde den ena vattenhinken efter den andra, spelade ett halft vemodigt halft humoristiskt leende öfver hennes ansikte. »Nu är jag handtlangerska, som jag önskade,» sade hon sig. Och Tore, som såg leendet, tog omedvetet ett fastare tag om åran. Båten sträfvade framåt och tiden gick. Mrs Gleims armar och händer domnade och en annan tog hennes plats. Men Inga unnade sig ingen hvila. Och när helst krafterna sviktade, såg hon bort till Tore och hämtade styrka af hans ihål-lighet.