som fyllöe deras hjärtan var för stor och helig att klädas i ord. Hon frågade .sig inte längre hvad det skulle blifva af henne, ty dit hon gick, gick också han. Hon hade lärt att lifvet är stort och härligt i sig själfit och att personlig lycka är ett godt'på vägen, men inte tillvarons* mål. Och hon visste att han, som stod bredvid nenne, var trofast, barmhärtig och modig, och att den hand som inneslöt hennes skulle hålla fast i lif och död. Hon såg upp till honom och han böjde sig öfver henne. »Det' gamla är förgånget, inte sant?» sporde han och blickade henne in i ögonen. »Borta som dimman,» svarade hon innerligt, och i detsamma strömmade en våg af lifskraft och glädje genom hennes själ. »Du tänker pä något vackert,» sade han, slagen af ansiktets strålande skönhet. »Jag tänker på att människoanden är en fågel Fenix, färdig att resa sig efter hvarje syndafall,» svararade hon i hänförelse. »Jag tänker att hur sliten, trött och förplågad en själ kan vara, äger den makt att lyfta sig på själföfvervinnelsens vingar. Jag tänker att såras den än till blods af ödets stormar och frestelsernas anlopp, bär den inom sig möjligheten att bränna den nötta fjäder^ skruden och svinga sig uppåt till högre ljus och fulländning!» f