Förbi och genom bränningar gick vä|en in i den skyddande bukten. Båten törnade mot stranden. Skälfvande i alla leder, svagare än lifströtta åldringar, stapplade de skeppsbrutna i land. Och när de satte foten på marken föllo de i hvarandras armar, skrattade, gräto — eller störtade på knä för att bedja, eller kyssa den. Förbrytaren stod tveksam med hatten i händerna och rädslan i ögonen. Hans blickar hvilade på den som löst bojarna och han frågade sig om han skulle smyga bort osedd eller våga sig fram. »Tack,» sade Tore och räckte ut handen. »Heder och tack från oss allesammans.» Det gick en skälfning genom mannens hela varelse. »Är det säkert att ingen anger mig och att jag går fri där borta?» frågade han och pekade inåt land. »Jag tänker du tjänat ut ditt straff, och att ingenting hindrar dig från att börja ett nytt lif. Har du pengar?» »Tilllräckligt om jag får arbete.» »Se här min adress i Newyork, om du vill söka upp mig.» »Tack! De båda männen växlade ett trofast handslag, och brottslingen gick med spänstiga steg sina möjligheter till mötes. Solen gick upp och förgyllde det nya landet. Inga och Tore stodo hand i hand och den lycka