Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den afton, då han skulle uppträda, närmade sig
allt mer och upptog nu alla hans tankar.
Liksom fältherren, som förbereder sig till en
drabbning, mönstrar sina trupper, så pröfvade han
också sina vapen, inbillande sig att rösten förlorat
sin styrka och böjlighet, ansigtet sin uttrycksfullhet,
ögonen sin eld, eller att hans uppfattning slappats,
hans förmåga minskats och hans snille fördunklats.
Då var det hon, som intalade honom mod och
segervisshet och lyckades förjaga tviflets och
svårmodets demon, som åter ville bemägtiga sig honom.
Han spelade också förträffligare än någonsin;
ty när afgörandets stund kom, voro tvifvel och
fruktan liksom bortblåsta, han trodde åter på sig sjelf
och kände endast lyckan af att på nytt beträda de
tiljor, som allt från barndomen varit honom så kära,
och lyssna till de ljud, efter hvilka hvaije scenisk
konstnär törstar: bifallsstormen från en hänryckt
åhörareskara. För henne deremot hade det vant en
förfärlig afton. Ej att hon fruktade, att han ej skulle
lyckas, ty hon mer än andra trodde på honom; men
den oblandade glädje, hon förut känt vid att se
honom spela, var borta. Nu, då hon äfven så att säga
kastat en blick bakom kulisserna, bakom stundens
nöje, till det arbete och de bekymmer,
konstnärslif-vet medför, såg hon med andra ögon, och nu var
han ju dessutom hennes, hennes egen, som hela
denna menniskohop hade rättighet att klandra eller
berömma.
Hvad han förut lidit i enstaka stunder af tvifvel,
led hon koncentreradt under den pinsamma
halftim-me, som förflöt från det hon satte sig i sin
undangömda vrå i ett oxöga, tills hans första ord på
scenen lugnade henne och visade, att hennes oro var
öfverflödig.
När allt var slut och applådernas åska rullade
genom salongen, som hon väl viste mest som en
hyllningsgärd åt honom, glödde hennes kinder under
det tårarne flödade, och hon kände sig tusen gån-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
