Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redan vid första ögonkastet hade hon i dennes
smidiga, välbygda gestalt igenkänt sin man.
Det var det sällskap, som i brunnssalongen
öfver-lagt om bästa sättet att hjelpa fattiga sjömansenkor,
som efter slutad öfverläggning roat sig med att på
nära håll åse ett skeppsbrott och nu under lek och
skämt sökte värja sig mot vind och saltskum. Det
koketteri och den barnsliga hjelplöshet, som
fruntimren här utvecklade, rent af förvånade Erika, der hon
satt beskådandé dem från sin höjd.
Walter ville synbarligen vända. Han var
märkbart förlägen samt drog sig några steg bakom den
vackra grefvinnan; n^en när hon hviskade något i
hans öra och fattade hans arm, liksom sökte hon
räddning ur en lifsfara, följde han, ehuru motsträfvigt
och med blicken envist fäst på marken.
Erika väntade, att han skulle se upp, att hans
ögon skulle söka hennes ; ty han borde veta hvar hon
fans och från dessa flärdfulla qvinnor, som ej hade
någon rättighet till hans leenden och artigheter,
längta till henne, som han så ofta sagt vara hälften af
hans själ.
Hennes hjerta sammansnördes af smärta, då hon
såg honom gå förbi, utan att, som det tycktes,
minnas att hon fans till. Han hade nekat att följa henne,
men i detta lättsinniga sällskap kunde han trotsa
stormen, tanklöst skåda medraenniskor i lifsfara, han,
som dock kunde känna stort och återgifva det stora
så skönt. Han kunde vända bort sina ögon och
liksom förneka henne, ehuru hans förlägenhet så tydligt
visade, att han viste, att hon var i hans närhet.
Vrede och smärta kämpade om herraväldet i
hennes hjerta, och för första gången uppsteg inom henne
en tryckande aning om kommande sorger. Hon sänkte
sitt hufvud mot de knäppta händerna och satt länge
försjunken i pinsamma tankar, modlös och tviflande.
När hon slutligen lyfte hufvudet, hade solen
brutit fram genom molnen och bildade, skimrande
på vågtopparne, den grannaste prisma, man kunde
tänka sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
