- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
50

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

experiment, snodde hon den fina näsduken som ett
rep mellan händerna.

Många ögon betraktade henne, när hon så stod,
och det viste hon fullkomligt, liksom att hon väl var
värd att beskådas. Den ståtliga, fylliga bysten i den
tätt åtsittande mörka reskappan var i och för sig nog
att fästa uppmärksamhet, och den svarta filthatten,
prydd med en mörkröd fjäder, som nästan snuddade
vid axeln, satt så kokett på det välbildade hufvudet
och förhöjde sä mycket effekten af ett par svarta,
utmanande ögon, öfver hvilka en krusig lugg
bildade ett behagligt virrvarr, att få manliga åskådare
kunde se henne utan att önska eller till och med tycka
sig hafva rättighet att göra hennes bekantskap,

»Hvart skall ert resgods föras, fröken?» frågade
Walter brådskande, i det han åter närmade sig.

»Hvad vet jag?» svarade hon med en
axelryckning. »Grarnie vill jag minnas är det bästa hotellet
på platsen. Hvar tänker ni bo?» tillade hon lifligt.

»Min hustru har hyrt oss rum, jag mins ej
adressen, hon sköter ekonomien», sade han med ett godt
leende.

»Ja så, er hustru; ni ser annars ei ut som en
familjefar. Skicka sakerna till Garnie för blifvande
kamratskaps skull, och farväl så länge, herr Walter.»

»Ja, jag går, men jag hoppas vi råkas», gnolade
hon, under det hon sände honom en förtrolig
af-skedsnick.

Då han kom in i väntsalen, reste Erika sig, och
en glädjestråle upplyste hennes ansigte.

»Ändtligen», sade hon och gick emot honom.

Laura hade vaknat, och ännu sömndrucken och
bländad af ljusskenet, hängde hon fast vid moderns
hand och gömde ansigtet i nennes reskappa.

»Kunna vi fara nu?» frågade Erika.

»Ja», svarade han, »bärarne vänta blott för att få
veta hvart sakerna skola föras. Egentligen»,
fortsatte han med en anstrykning af missnöje i sin röst,
»begriper jag inte, hvarför vi ej taga in på hotell,
som alla andra.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0054.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free