Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om någon klandrade henne derför. *Jag har sjelf
varit kär inånga gånger, men hvarken mist förstånd,
pengar oller godt lynne för den sakens skull.
Kärleken anser jag som kryddan, hvilken sätter haut-goui
på vår eländiga tillvaro, eller champagneskummet,
som berusar och låter oss glömma. Den, som
dermed i stället ökar bekymrens mått, är helt enkelt en
dåre.»
Sjelf var hon hjertlös, men hon hade en
sällsynt förmåga att väcka, elda och underblåsa en mans
passion genom sitt raffinerade koketteri, sin
bländande skönhet och sitt ombytliga väsen, skiftande från
smältande ömhet till föraktfull, hånande likgiltighet
och köld.
Det var sanning i Ketlers ord: »Er älskar man
och . . . föraktar.» Walter kände det redan, men det
ökade blott hans elände, utan att afkyla hans låga.
Hans hustru stod ännu för honom lika ren och
oskuldsfull som då han första gången tilltalade
henne, och hon var för honom något annat och bättre,
än någon annan qvinna varit eller kunde blifva. Med
hans ombytliga, vid själsrörelser vanda sinne, blef
honom dock det stilla lifvet vid hennes sida
enformigt, och lätt antänd, som han alltid varit, och road
af små galanta äfventvr, blef en stor passion för
honom något uppslukande, som ryckte honom med sig,
liksom forsen det bräckliga halmstrå, som kommer i
dess väg.
Det fans stunder, då han kände djupaste afsky
och förakt för sig sjelf, då han ångTade och försökte
återvända från den syndfulla väg, på hvilken han
van-drade; men en makt, starkare än vilja och förnuft,
ryckte honom endast längre framåt. När han om
natten hemkom till sin bostad efter timmar af
uppsluppen munterhet på en festlig supé till sammans med
Ettrida och såg sin hustrus bleka, rena ansigte och
barnet, som hon höll i sin famn, liksom hade det
varit det enda, hon egt qvar i verlden, brände
semvetsqvalens förtärande eld hans själ. Han hade
velat falla på knä, kyssa hennes små händer och bed-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
