Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Regin as omtanke i allt livad yttre omsorger och
trefnad angick saknades ej heller, och hvar och en,
som besökte den gamla, sade: »Hvilken lycklig
ålderdom !»
Detta var också ett tema, Regina ständigt
varierade ; men Laura teg och sade en gång till
morbrodern :
»Låt oss älska henne dubbelt och göra allt för
henne! Tror du inte, att det är förfärligt att känna
lifvet rinna bort droppvis och så småningom taga
afsked af allt, som gifvit det värde?»
Sina bästa stunder hade den gamla, när Laura
läste högt något skådespel af Schiller eller Göthe,
hennes älsklingsförfattare. Hon läste väl, och hennes
stämma hade något af faderns malmrika klang och
böjlighet. Det hände mången gång, att mormodern
inslumrat i sin stol, under det Laura fortsatte att läsa
samt, glömmande tid och rum, tyckte sig se allt detta
f)å scenen och sjelf vara någon af de diktade
person-igheterna. När hon då slutligen vaknade upp till
verkligheten och viste, att den gamla ej gaf akt på
henne, gömde hon ansigtet i händerna och grät bittra
tårar öfver att behöfva intvingas i hvardagliga,
intetsägande förhållanden, under det hon kände sig
skapad för något helt annat.
Tre vintrars snö föll öfver jorden, och ännu
lefde »gamla frun» bland sina konstskatter och
minnen, en skugga af hvad hon fordom varit; men den
tredje våren stod länstolen tom: den gamla låg på sin
dödsbädd. Fönstret stod öppet, den lilla trädgården,
hennes händers verk, stod iklädd sin högtidsskrud,
på gräsmattan gnistrade dropparne från fontänen, och
vattenstrålen sprang högt i luften för att falla och
åter falla med samma plaskande, enformiga ljud som
alltid.
Den döende smålog, liksom såg och hörde hon
allt detta, som var henne så kärt och välbekant,
smålog liksom åt en lycklig tanke eller en skön syn.
Hennes hufvud sjönk tillbaka mot kuddarne: hvilans
stund var kommen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
