- Project Runeberg -  Vid gassken och dagsljus : Bilder ur teaterlifvet /
190

(1885) [MARC] Author: Wilma Lindhé
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Dagen derpå fick Laura ett besök. Det var
morbrodern, som kom för att föra henne med sig hem.

Hennes glädje öfver att återse honom var
gränslös. Hon hade alltid hållit af honom, men nu tyckte
hon sig älska honom dubbelt, och hans ömhet
föreföll också varmare än någonsin.

»Jag reser ej utan dig», upprepade han.

»Då får du stanna här», svaraae hon och försökte
le genom tårarne.

»Barn, var inte halsstarrig. Jag kan nog inse, att
du lidit mer än jag anat och blifvit grymt förorättad;
men du måste lära dig att förlåta.»

»Jag kan inte! Inte ännu åtminstone», svarade
hon häftigt; »det är inte värdt att bedja mig försöka.
Det skulle dessutom blifva ett ändlöst lidande för
oss alla, om jag återvände,»

»Håller du då hvarken af mig, Ludvig eller . . .
Einar, och vill du ej göra något för vår skull?»

»Jag vill skona er», svarade hon med flammande
kinder.

»Han är utom sig, han har ingen ro hvarken natt
eller dag.»

Hon sänkte hufvudet.

»Bed honom från mig, att han arbetar», sade hon
sakta; »det skall bli hans tröst, liksom min, tänker

jag-»

»Jag lofvade honom att föra dig med mig hem.»

»Då förstod han inte mitt bref», svarade hon stolt;
»jag trodde inte, att han kunde missförstå mig. Jag
kan inte glömma honom och vill det inte, men vi
träffas aldng i tiden, aldrig, ropade hon häftigt, »om
jag kan förhindra det; och träffades vi också», tillade
hon lugnare och liksom utmattad, »tjenade det till
ingenting.»

Mtinther suckade djupt och skakade missbelåten
på hufvudet.

»Kunde jag också förlåta och glömma och allt
göras godt igen, skulle jag ändock stanna här, derför
utt det är min pligt», fortsatte hon. »Såg du min
stackars far, så skulle du inte begära, att jag lemna-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:14:56 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lwgassken/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free