Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ung flicka eller bort vara under ljusare
förhållanden.
Aldrig hade mor och son stått hvarandra så nära.
Alt hon skulle gå bort samma stund, han i lif
och gärning kunde visa sin tacksamhet, syntes honom
förfärande hårdt. Men hon — som tusende gånger
mera än han gladt sig åt deras tilltänkta samlif —
smålog förnöjd.
»Det är bäst som sker. Jag är trött och skulle
lagt tryck på dig — som jag alltid gjort. Mycket
lidande blir oss besparadt. Herren vet alltid hvad
han gör.»
Öfver hans arbetsbord hängde hennes porträtt i
svartkrita — förstoring efter fotografi — och han
dröjde framför det under sin oroliga vandring.
Där voro de, de tunna energiska läpparna, slutna
liksom öfver en hemlighet. Där, de kloka,
tindrande ögonen, vana att spöija, ängslas, gifva akt och
gissa sig till dolda tankar.
Mer än en gång hade han varit nära att taga
bort porträttet, emedan den förvrängde den bild, han
i dödsstunden fått af henne, men låtit det hänga,
därför att det verkade som en sporre, en påminnelse,
hvilken han kände sig behöfva.
»Låter du den där flickan med de granna ögonen
och den varma stämman gä dina ärenden, mor?
Eller är det mitt eget samvete, som anklagar mig,»
frågade han sig, medveten om att faderns natur
började få öfvermakten inom honom.
»Försummar jag då mitt kall,» återtog han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
