Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
blankt, klipporna liksom genomglödgas af en inre
eld och fönsterrutorna i de små stugorna brinna och
gnistra som vällugnslågor.
Bengt tänkte inte på allt detta, som han sett
så många gånger, utan på att det var tid möta
Elin.
»Adjös mor,» ropade han och sprang utför liden,
medan hon stod kvar följande honom med ögonen.
»Så grann, som han ä,» mumlade hon efter
honom. »Va de inte, som hade han — den andre
— stått inför mej, lifslefvanes änn en gång.»
Hon ref omkring i jorden med hackan och
kastade den plötsligt ifrån sig, liksom led vid
alltsammans.»
»De va då de, när en hette vackra Ulla, å
inte annt, å visste, att grannare kvinnfolk än en
själf inte fanns på hela läjet. Hå, hå, ja! Nu går
en tannlös å krokröggi, le å se på å stögg te sinnes.
Töcker att dara ä långa å sörjer öfver att en inte
har fler kvar.» Hon ryste till. »Te å ha don så
nära in på sej ä stöggt i alle fall.»
Ögonen fingo nytt lif. Skymtade inte något
ljust fram där uppe mellan klipporna? Jo, jo men!
Elin och ingen annan.
Den gamla skrattade högljudt medan hon
mumlade för sig själf. »Där gick han. Låddes som
han gick te kuttrana, kan veta, men svängde in på
körrgårn, de ger ja mej hin på. Å där kommer
ho, smyganes frå sitt håll. Den ongdomen, den
ongdomen! Nåja, likså va de i mi ti. Ja geck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
