Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
både smygväjar å förbjudna väjar, ja, Gud hjälpe
mej, å vet inte, om ja velle hatt’et ogjordt. För
då hade ja inte Bengt å vore så godt som barnlös.»
Tankarna gingo till Per.
»Han, ja? Om honom vet ja lika lite som nån
ann. Men nog ska ja bruka ögona mina, när ja en
gång har fått dom, å ta reda på saken före alla
andra.»
Nu sjönk solklotet ner i hafvet och kastade
bländande reflexer öfver klippor och skär. Hon
knäppte omedvetet händerna och stod länge så.
»Jo, nu ligger du där,» mumlade hon vänd
mot hafvet, Ȍ skiner som baraste gull. Men ja
känner dej i all di falskhet,» hon knöt hotfullt sin
högra hand, »å vet, hur du smilar den ena stunna,
å den andra vältrar du fram kolsvart utå ilska, å
förgör allt du får fatt i. Du ger bröt, som en ska
lefva å, men nog ä de vätt å tårar, allti, å betaldt
mä ens hjärteblo.»
Om någon plats kan kallas fridlyst, är det
Soltångens kyrkogård, som knappast någon tänker på
att besöka, förr än arbetsveckan tagit slut och
sabbaten ingått. Lifvet är nu en gång sådant, att det
oftast tar människan så helt och hållet fången, att
föga tid blir öfrig för dem, som en gång strukits
ur dess rullor.
Lika trångt som byggnaderna i själfva läget
lågo grafvarna ute på kyrkogården, hvilken på ena
sidan begränsades af en hög, tvärbrant granitvägg
lOG
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
