Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Henneses — Nobinskans Magnus — vet ja.»
»Har hon en son, hon?»
»Tro det? Hva skulle ho annars lefva på?
Man hennes dödde ju i förfjol, vet ja. Men så
ynkeli, som han, sonen, kommit hem.»
»Nå vi fä väl se! Mor Hasse ser inte heller
frisk ut.»
»Gamla käril ska gå sönner, men så när ä de
inte än,» svarade hon och rätade på sig. »Lefver
en öfver vintern, så nog lefver en öfver sommern
all ti.»
Morans svåra tid inföll, när hon inte hade
potatislandet att tillgå, och isen spände grafbällar öfver
dem, som sofvo därunder nere i djupet.
Tankarna kommo så tunga då och stodo inte
till att förjaga. Svidande tomt kändes det också
under bröstet efter det, som varit och inte var, och
styggt att dra sig till minnes mångt och mycket,
som var att ångra och borde gjorts annorlunda.
Och ingen att lefva för!
Hönsen och grisen att sköta, och ingenting
annat — utom kaffetåren och potatiskoket för egen
del, förstås.
Litet spilved späntade ju hon som andra
gamlingar läget rundt, men det var liksom mera för
syns skull. Allt innegöra bar henne emot.
Var Bengt hemma, hade hon honom att ordna
för, men det var inte ofta och hade sin ängslan
med sig.
Denna vinter hade han varit rent förkollrad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
