Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nå ja, det är glömdt nu, och Wiman kan
trösta sig med, att det inte finns en ibland oss
människor, som inte har något, han ville ha ogjord t.»
»De ä godt för en stackare å höra.»
»Skall det bära af till Djupviken, går det an
att sitta upp i kärran och följa med hem till mitt.
Jana bjuder väl på en kopp kaffe, tänker jag.»
Fanten stirrade på läkaren utan att begripa.
»Nå sitt upp då!»
Men Fanten tvekade, som hade kärran varit en
guldkaross.
»Kom nu,» sade Eolf och räckte ut handen.
Och Vandrare Lars satt där bredvid
provincial-läkaren — den mest aktade mannen på många mils
omkrets — och de som mötte stirrade, stannade af
förvåning och glömde att hälsa — och ju flera de
voro dess gladare blef han.
»Undras hva hustru mi ska sia om detta
häringa,» voro de enda ord han yttrade, men tankarna
voro alltid desamma: »Vånne ho så mej.»
Efter den dagen började han hjälpa till på
läkarebostället med både ett och annat och göra sig
oumbärlig. Efter den dagen såg han också folk i ögonen.
Och kom vandringslusten på, hvilket den allt som
oftast gjorde, återkom han snart nog och blef
mottagen utan alla förfrågningar, om hvar han varit,
eller hvad han tagit sig för.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
