Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tomek Baran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42
med några snöbollar, och åter låg fallet tyst och
stumt i det bländande skenet från sol och snö,
och tystnaden bröts blott av skovlarnas gnissel,
snöns dunsar och de grävandes tunga, flämtande
andetag.
Timmarna gingo långsamt, och skogen började
omärkligt svepas i skymningens violetta dis, så grå-
nade den och sög sakta i sig mörkret, som spred
sig från himlens kopparfärgade kvällsrodnad, och
till sist föreföll den att långsamt sjunka i den nal-
kande natten och bli till ett med snön och rymden.
Då de slutat arbetet var det rödan ordentligt
mörkt. De hade grävt fram tre väldiga granar.
Tomek rätade på sig, sträckte på lederna, stötte
ner skoveln i snön och sade strävt:
— Vi mäkta allt me’t ändå, hunna i det. Han
drog på pälsen. Gå hem du, Marys. Jag går till
juden och lyfter i förskott, för i morgon hugger
jag en kvarts famn som ett intet. Jag kommer strax
efter och har mat med mig. Gå du, flickan min,
och svep väl om dig, för du har stått i duktigt
och det börjar bli redigt kallt. Han strök henne
om kinden och gav sig av inåt skogen.
Marysia band förklädet om huvudet, tog skov-
larna och begav sig långsamt hemåt genom skogen.
Hon kände sig inte så trött som hungrig och sömnig.
Till en början gick hon obekymrat, men småningom
började skogen förefalla henne så bister och mörk,
hon tyckte sig höra sådana underliga jämmerläten
inifrån djupen att hon greps av skräck. Det tyck-
tes henne att de otaliga stammarna spärrade, vägen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
