Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
— Tack, vän... Det finns då åtminstone en...
Hon kände dig och hyste djup aktning för dig.
— Stackars barn! Jag fördömde henne aldrig,
jag förstod alltför väl.
— Såg du henne ofta under de här två åren?
— Var vecka var jag och min syster hos dem.
Hon sade aldrig något, men jag såg vad hon led,,
och jag berättade henne vad som stod i vart bre^v
du skrev till mig, var detalj i ditt liv. Jag såg att
hon levde bara på de smulorna. I juni, på min
namnsdag, kom de båda till oss; det var rätt
mycket folk, men jag iakttog henne, för hon var
så underligt förströdd och melankolisk, så det gjorde
mig ont om henne. Jag talade länge med henne
om dig. Hon lyssnade begärligt, och till slut frå-
gade hon så tyst att jag knappast hörde det:
»Lider han mycket? Kommer han inte?»
Till svar gav jag henne ditt sista brev. H,on
stoppade det på sig, och strax efteråt for hon hem.
Ett par veckor efteråt skickade hon bud på mig.
Jag blev förfärad över hennes blekhet och feber-
glansen i hennes ögon. Vi var ensamma, men ändå
satt vi länge alldeles tysta.
»Hälsa honom att jag också lider, att jag dör
av det, men det måste vara och förbli som det är»,
sade hon till sist och brast i gråt. Sedan talade vi
länge, och jag fick blicka in i djupet av hennes själ^
en av de renaste, de bästa som jag någonsin känt.
Hennes död förvånade mig inte. Diet måste sluta
så. Det var till och med det bästa för hennei; hon
har upphört att känna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
