Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
93
att få hälsa på hos dina vänner. Tänk på så svår
den här ensamheten är för mig. Du måste stanna,
det kan du inte vägra en vän, jag ber dig i Helenas
namn, tänk på henne, tänk på alla glada stunder
vi haft tillsammans. Om du är min vän, stannar du.
Antoni svarade inte genast. Han endast sänkte
huvudet mot bröstet för att ingen skulle se hans
mörka rodnad och ansiktets smärtsamma skälvning.
Till sist sade han lågmält:
— Jag måste resa i morgon, jag måste nödvän-
digt, jag borde till och med resa nu på ögonblicket.
— Men varför? För två år sedan sade du på
samma sätt och gav dig av. Jag frågade dig inte
varför, fast jag hade en viss rätt att göra det.
Men min hustru rådde mig i sin kvinnliga fin-
känslighet att inte fråga. Men nu finner jag mig
inte i att du skall avspisa mig, en vän, med några
svepskäl.
— Jag måste resa, nödvändigt. Fråga inte efter
orsaken, fråga inte, mumlade Antoni med ett an-
strängt försök att dölja sin förvirring.
— Ni får talas vid ytterligare om den där saken,
men nu måste jag fara, sade Wladislaw, och han
reste sig och tog farväl.
Antoni följde honom ut till vagnen, och hade det
blott varit möjligt skulle han ha tagit till flykten.
Då de tryckte varandras hand till farväl, viskade
Wladislaw nästan bönfallande i hans öra:
— Kom ihåg, inte ett ord, vad som än må hända,
inte ett ord till honom. Och han for.
De voro ensamma. Hela huset låg tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
