Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Franek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
151
Hans ansikte lackade av svett, hans hjärta skalv
av förtvivlan.
Ingen och intet syntes till. Han sprang som en)
galning. Han tittade i var murspringa, han tittade
under var bro — överallt.
Han släpade sig tillbaka hem och satte sig utanför
husporten, rådlös, tillintetgjord av sin förlust, van-
sinnig av smärta.
Han gömde ansiktet i händerna och grät, så att
han nästan skrek. — Å, Ulana, min Ulana! viskade
han klagande. Å, Ulana! och han kände sig så
eländig, så olycklig, så misshandlad av hela värl-
den som aldrig förr.
Natten bredde sin kungamantel över jorden och
lyfte sin stjärnkrönta spira, bjudande tystnad och ro.
Fullmånen lyste över den sovande staden. De
långa husraderna kastade breda skuggfläckar.
Näktergalarna i en angränsande trädgård sjöngo
hymner till natten och kärleken. Det var en frid,
full av drömmande och trolsk melankoli.
Endast Franeks gråt skar som en skärande disso-
nans genom majnattens ljuva adagio. Men snyft-
ningarna kommo allt saktare, med allt längre
avbrott, och till slut tystnade de alldeles.
Franek lyfte sina tårade ögon mot himlen —
blickade in i sitt eget hjärta, sina tankar, drömmar,
hågkomster.
Och med dragen präglade av sorgsen resignation
och med trotsig beslutsamhet i rösten viskade han:
— Jag skall skriva min pjäs — jag skall skriva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
