Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den undgått. Flertalet av invånarna hade skingrat
sig i världen, och de kvinnor, barn och åldringar
som stannat kvar höllo till i ruinhögar och gropar
och bidade halvdöda av svält Herrens förbarmande.
De hängde så fast vid fädernejorden, vid ruiner
och gravar att inga soldatrazzior förmådde jaga
bort dem, ja, inte ens de tyska kulorna som visslade
omkring dem dagarna i ända, inte kanonernas
oavlåtliga dunder, inte striderna, inte brand och
plundring, inte döden, som lurade på var fläck och i
var stund. Byn hade blivit en enda stor grav, man
hisnade inför all ödeläggelsen. Vägarna lågo öde,
inte så mycket som en hund mötte man, på veckotal
kröpo människorna inte fram ur sina hål. Man såg
dem bara när de följde någon ut på kyrkogården,
ty den ena efter den andra rycktes bort, och
särskilt barnen dogo som fågelungar av svält, köld
och sjukdomar av alla slag. Var dag restes ett nytt
kors, liksom om det inte redan hade funnits nog
många därute mellan skyttegravarna på fälten.
— Ja, Herren Jesus har dömt oss att förgås, det
märks, sinnade Michal, där han från kyrkbacken
blickade ner över byn. Gamal Marcinowa dök upp
någonstans ifrån och började förmäla nyheter:
— Har ni hört’et, min Franek har kommit hem,
en bra slant har han med sig och en kappe ärter.
— Då är det bäst han sår då, tyskarna plöjer
åt’en de, muttrade han hånfullt, medan han med
näsan i vädret iakttog ett par storkar som kretsade
över kyrkan.
— De har just kommit i rättan tid, de där, tyckte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
