Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nickande vänligt mot dammars kristall;
blomstren, som offra balsamiska lukter,
ständigt på vakt i sitt menlösa kall.
Ur deras brokiga rökelsekäril
oskuldens tack vill till bimlarna nå,
och i hvar kalk bor en glimmande fjäril, —
blommor som flyga, hos blommor som stå.
Skogsfrun på klyftorna stolt lyster gå; ■
ur hennes kamrar förtäljande sorla
bäckar, som söka sin make, sin hälft;
i deras hem, som på gullsand man hvälft, —
snäckprydda grottor, der källorna porla, —
systrar! hvar leka vi hellre, än der?
0, hur den mossan oss vaggande bär
ljufligt, när middagens slummer hugsvalar!
Helst dock jag trifs, hvar i löfviga salar
ljuset af skymningen darrande sugs,
medan en vind om sin resplan der talar,
sorglös, hur mycket är sant eller ljugs.
Men framförallt, dessa rosor, på törnen
nästan så höga, att boning för örnen
kunde der byggas, — hur härligt de le!
Solar af purpur, hvem kan dem väl se
böja de kronade hjessor för flägten,
drottningar lika i fotsida drägten, —
utan att minnas Felicias ord:
»skönast är rosen af allt i naturen!»
ERVINA.
Ja, med all trohet din målning är gjord;,
och till dess ram har du glänsande muren
rundtom af berg, som i fjerran stå vakt,
medan dit uppåt små kullarne stiga.
Men, såsom del af så fägnande prakt,
ej mina tempel du borde förtiga!
skinande hvita mot sjöarna blå,
halfgömdt på löfviga holmar de stå;
Niobe glömmer dem nog ej ändå, —
hon, som dem smyckat med gudar och stoder.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
