Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret. Kärleken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Du har ju sagt mig i min morgondröm,
att du vill lefva hos mig tusen år?
ASTOLF
uppreser sig.
Du vill då ej förskjuta mig? Jag får
då dröja på din ö och vid ditt hof,
som tjenare, som undersåte, slaf,
en tid — af dagar? veckor? månader? —
Kanske för evigt? — O, säg ja! säg ja!
Ett nej på samma gång mig dömma skulle
till jorden och från lifvet! — O, säg ja! —
Ur dina ögons himlar glänser nåd,
en vår af mildhet ler, i blomsterrodnad,
på dina kinder, dina läppars par,
som öppnar sig —- ack, tillslut det igen,
om det ej sänder från din själs musik
det ljufvaste af ljud: ett ja! ett ja!
FELICIA.
Du sjelf ju hindrar mig ifrån, att yttra
det ja, som dig mitt sinne genast gaf!
Men gerna hör jag klangen af ditt språk;
ännu har ingen till mig talat så! —
Min hästa Phenix! var välkommen hit;
jag vet, du är en fågel af det namnet,
fastän du afiagt, eller gömt kanhända
• vid dagsljus dina granna regnbågsvingar.
Jag fröjdar mig oändligt åt din åsyn:
blif hos mig qvar, så länge som du vill! —
Jag blott beklagar, att du är den enda
Ö O 7
utaf ditt slag i hela vida verlden:
så sköna fåglar, som du är, enhvar
visst längtar att rå om, och ingen kan
af dem för många önska sig.
ASTOLF
småleende.
Prinsessa!
det märks på dina ord, att jag, helt visst,
den förste man är, som vid detta hof
har visat sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
