Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Se, dagen sjunker; så en härlig saga,
hvars slut vill ock behaga,
till afsked samlar all sin glans och färg.
LUCINDA
från stranden.
Liksom en mogen drufva,
då hon af sommarns minnen, yppigt ljufva,
gladt rodnar mot sin skörd;
så glimmar innan kort på vesterns höjder,
af forna morgonfröjder
en purpurbild, som vittnar om sin börd.
CÅCILIA.
Hur lent oss vinden bådar,
att kärleken, från gyllne toppar, skådar
med aftonblick sin ö!
Hör! minnets andar, som om dagen tiga,
nu till hans salar stiga
med tusen rösters tack från land och sjö.
Hon landar.
LUCINDA.
Godt! lagom kom du; just då lifvets gud
huldt närmar sig till våra lunders bryn,
att snart i vida stjernemanteln gömmas.
CÅCILIA.
Se, hur leende vårt pris han gillar!
LUCINDA.
Det sker för din skull; och hans smak är min!
När, sakta gungad, nyss du hitåt flöt
och sjöng med näktergalarne i kapp,
och himlen smekte med sitt aftonsken
ditt ögonpar, så blått och klart som han,
ditt lena gullhårs lockigt rika svall,
din majblomröda drägt med rosenband, —
jag trodde, att en af de änglar kom,
dem Astolf ofta för oss begge skildrat.
CÅCILIA.
Hur systerns tycke mutar målarinnans!
Du, som af kännarn Astolf sjelf är nämnd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
