Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans »ögonlust», hans »tjusande brunett», —
hvem vet ej det, att, näst intill prinsessan,
du är den vackraste ibland oss alla?
LUCINDA.
Minst dömme någon så i Lauras närhet!
„ CÅCILIA.
Ar Laura här?
LUCINDA.
Deroppe, under lagern!
CÅCILIA
uppblickande dit.
Så dyster än!
LUCINDA.
Ja, bjert mot ljusa vestern
afsticker hennes bild, från sidan sedd:
svartlockigt hufvud; ögon, än mer svarta;
profil, ej mindre sträng än rak; en blandning
af djupsint vishet och af tungsint svårmod
förseglar klyftan af de stolta läppar;
och denna smärta, som på mund och kind
har liksom afkylt alla färgers eld,
har ock i hennes stora ögon dämpat
den forna blixtringen till stilla månsken.
CÅCILIA.
Vi alla grämt oss här en tid bortåt.
Men Astolfs lynne är ju åter lugnt!
LUCINDA.
Försök, att derom öfvertyga henne!
På tron, att detta lugn blott skenbart är,
hon rufvar så, att hennes höga växt
har blifvit lutande och gången mattad.
CÅCILIA.
Hvad hon på sinnet lagt, — det ligger qvar.
Men bjudom till att muntra henne; kom!
LUCINDA.
Du älsklingssystern är; du torde lyckas.
De gå upp till henne.
Atterhonu Dikter. I,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
