Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje äventyret. Skilsmessan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i den usla, under massans tvång
betryckta verld, der jag till lifvet väcktes,
de ädlaste ibland dess fångar lyssna
på tvenne röster, som med stundlig maning
för andens lina hörsel ljuda gällt,
och egga dem, ehvart de gå, med rop:
»J bären kedjor? Fega slafvar, upp!
Vi lofva frihet; upp! Befrien er
med ömsesidig kraft! För sig att lefva,
är ti;äldom; fri är den som sträcker ut
sin verkans eld och ljus till andras väl.
Ilans lif är seger; med odödlig trots
tillintetgör han sjelfva döden; gladt
välsignas ifrån slägt till slägt hans namn!» —
Felicia! För dessa rösters bud, —
min varelses ursprungligaste grundton, —
har jag, som menniska, som man, som kung,
för länge döf mig gjort: de hämnas bittert,
se’n i mitt öra de ånyo skalla.
FELICIA.
Och dessa röster, hur benämnas de?
ASTOLF.
Den ena kallas pligt, den andra ära.
FELICIA.
Från hvilka gudar ljuda de?
ASTOLF.
Från dem,
som danade mitt hjerta till sin boning.
FELICIA.
Och kunna de ej der med mig bo samman? —
Din högsta pligt, det är din pligt mot mig;
din högsta ära den att mig beherska.
Hvad högre mäkta dina röster fordra?
Och gifs en varelse mer fri än du?
ASTOLF.
Du är min sällhet blott, men icke deras,
dem tingens skapare till folk mig gaf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
