Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Återfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En Svanhvits-visa just! Men h vilket infall,
att sjunga den, på färd till sällhetsön?
Jag vill ju följa Astolf dit. . . och vet,
att här i denna nejd han rider fram.
Men hvar? — Ransaka må jag, längre bort,
det stora vattnets kust. — Ha, ha! På jordens
välfägnad blef han snarligt mätt.
Han flyger af.
ASTOLF.
kommande uppför en’backe, med sakta ridt, på en stenig hålväg mellan
småskog och buskar.
Guds död!
För värre väg jag aldrig råkat ut.
En smal fördjupning, full af idel stenharg,
omvuxen öfverallt af sten och tistel,
och trång, att än min Hvitfots länd och bringa,
än mina kläder näsvist sönderraspas!
Nyss slog en uddhvass gren mig midtför bröstet
och skar sig ända in till huden; sällsamt,
att, hur jag krökte mig, den tycktes riktad
emot mig af en grå, en dimmig arm,
och hästen skyggade dervid åt sidan.
Synvillor ut af kärrets aftondunst! —
Onödig omsorg var, kanske, att spara
hans vingar nu, tilldess vi uppnått stranden–-
Dock hvad? Jag nog har brådskat i mitt lif!
Nu må långmodighet och vishet öfvas.
O O
Ja! Ej mer efter hvar upptänklig fröjd
jag svindligt famla vill; med lugn en enda
jag valt och trycker till mitt bröst så fast,
att i min famn hon evigt stillastår.
Säg icke, suck! att stillastånd är — död;
att sällhet, alltså, innebär — förändring,
och att, hvad ändras kan, kan ock — förgås!
Sjelf svara må den sol, som på min himmel
hvar stund sig: rör och dock den samma blifver:
Felicia! O hulda inbegrepp
af allt hvad godt och skönt och saligt är!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
