Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte äventyret. Återfärden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hur omotståndlig var lion, när hon knäföll
med tårad blick, med uppåt sträckta armar,
med gudabarmens hälft, af mäktig vallning
högt öfver dunkla sammetsranden svälld!
Hur ömt hon bad mig stanna! — Var det möjligt,
att henne jag förmådde öfverge?
O! När i vågor då, kring våra skuldror,
det glänsande, det långa håret hvälfdes . . .
Har jag ej sjelf en lock deraf? -— Kom fram,
du fagra sinnebild! Du väna pant!
Han söker vid sitt bröst efter den hårlock, som Felicia gaf honom vid
afskedet.
Jag hittar honom ej . . . Han kommit bort! —
När? — Sannolikt, när öfver kafvelbron
jag framred, och den oförskämda grenen
slet, intill huden, flikar ur min drägt.
Förtretligt! — Om hon gör en efterfrågan? —
Dock, lika mycket! Hon har då mig sjelf,
och innan timman på ett menskour
förgått, hon famnar mig med tusen kyssar —
Se der! Nu är jag högst på strandens brant;
och nu, o jord, från dig jag flyger opp!
Jag helsar dig, du lugna, skumma bölja!
Jag öfver dig vill högt och fredligt sväfva.
Bland krusningar, som tyst hvarandra följa,
den stilla nattens stjernebilder bäfva.
En skepnad ser jag i hvar våg sig skölja,
ett ögonpar sig ur hvar spegling häfva . . .
O lockning! — Upp, kamrat! med dina vingar;
låt se, hur du den sista gång dem svingar!
I detsamma han så anmanar sin häst, skyggar denne häftigt till vid det
nära ljudet af en klagande stämma.
Hvad nu? Hvem qvillrar der?
Hästen stegrar sig och vill tillbaka.
Förnuftig, Hvitfot!
Deraf blir iutet. . . Vill du känna åt
om än jag äger armar, skänklar, sporrar ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
