Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förhållandet mellan talspråk och skriftspråk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Vilja vi studera ett språk i dess historiska utveckling,
ligger det i sakens natur, att vi ej kunna ha någon annan
källa än detta språks litteratur — detta ord nu taget i dess
allra vidsträcktaste bemärkelse — allt ifrån de äldsta
minnesmärken, som bevarats af detta språk, ända till våra dagar.
Och vi äro således i detta vårt studium nästan uteslutande
hänvisade till det skrifna ordet. Detta är emellertid från
rent vetenskaplig synpunkt föga lyckligt. Ty det ligger
också i sakens natur, att det skrifna ordet aldrig kan blifva
någon trogen afbild af det talade. Det kan nämligen aldrig
varda annat än en mycket bristfällig öfversättning eller
rättare öfverflyttning af ljudsensationer till synsensationer, och
äfven med det yppersta alfabet i världen kan denna
teckning ej blifva fullständigt lik originalet. Om man i
framtiden genom fonografen kan i fonogrammen magasinera och
sålunda äfven åt en aflägsen eftervärld, konservera de
flyktiga språkljuden, hvilka dö i samma ögonblick de födas, då
torde förhållandet blifva ett helt annat. Men denna framtid
är ännu ofödd, och vi äro därför tills vidare tvungna att ur
det döda skriftspråkets stelnade konturer söka uppkonstruera
grunddragen af det forntida en gång lefvande talspråket.
Språkljuden äro legio, ty de äro icke blott många, utan till
och med oändligt många, och bokstäfvernas antal är äfven
i de rikaste alfabeten i förhållande härtill synnerligen ringa.
Det skrifna ordet blir därför i lyckligaste fall blott ett slags
genial karrikatyr af det talade, där ansiktets utlinier äro
på ett träffande sätt återgifna, men där alla de skiftande
uttrycken i detta ansikte, det lefvande lifvet i detsamma äro
borta. Ty det är ej nog med, att skriften ej kan fullständigt
reflektera själfva språkljuden; den vexlande accenten,
det så ytterst expressiva tonfallet är den än mindre i stånd
att kunna återgifva. Eller det skrifna ordet förhåller sig i
bästa fall till det talade som ett dödt gipsaftryck till den
lefvande personens af intelligensen genomandade anletsdrag,
och af en dylik dödsmask kanna vi blott bilda oss en
mycket ofullständig, skematisk föreställning om, huru den
ifrågavarande personen verkligen såg ut i sitt lefvande lif.
Men det skrifna ordet måste äfven af ett annat skäl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
