Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förändringar i språket under den äldre Vikingatiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tonande spiranterna (β ð och γ). Under 700-talet tyckes
emellertid i urnordiskan β, ð och γ i början af ordet
öfvergått till b, d och g, men förblefvo i det hela oförändrade i
alla öfriga ställningar. Sedermera öfvergick i dessa fall β
till v, hvaremot ð och γ kvarlefde åtminstone delvis ända
in i den nysvenska tiden, hvarom vidare framdeles. Förekomsten
af b i andra fall än de nu nämnda tyder således
på främmande ursprung (till ex. feber, bibel; tub, fabrik
o. s. v.) På grund häraf öfvergår således under 700-talet
*βita(n) till bita(n)[1] (= bita), *ðraga(n) till draga(n)( = draga),
*γanga(n) till ganga(n) (= ’gånga’, gå) o. s. v.
Samtidigt torde h, som i urn. tid väl alltid betydde
tyskt ch-ljud, före vokaler, men icke eljest, öfvergått till
blott h-ljud.
Och samtidigt tyckes också slutljudande n bortfallit,
hvarigenom en stor klyfta liksom öppnar sig mellan de nord.
och de öfriga germ. språken. Härigenom förklaras till ex.
differensen mellan ty. binden och isl. — sv. binda, da. binde,
mellan ty. an och isl. á, sv. å o. s. v., och de nyss anförda
infinitiverna förlora sålunda under denna tid sitt slutande n.
Före o och u samt ø och y bortföll ock på denna tid
w, hvadan ock differenserna mellan till ex. ty. Wolf och sv.
ulf, ty. Wurm och sv. orm o. s. v. förklaras. Till följd
häraf är ock förekomsten af v före dessa vokaler i svenskan
att tolka såsom införd genom analogibildning (så vida ordet
är inhemskt), till ex. vunnen (af vinna), vorden (af varda) etc.
Vida mera djupgående än dessa förändringar äro dock
de, som orsakats af hvad vi kalla brytning och omljud.
Dessa företeelser, hvilka till en del sammanhänga med de
ofvan anförda bortfallen af kort obetonadt a, i och u, inträda
ock därför redan samtidigt med dessa, men fortsättas eller
rättare sagdt upprepas äfven senare, ända in på 900-talet.
Med termen brytning mena vi, att ett kort betonadt e
under vissa villkor öfvergår till ia, resp. io, iu på grund af
ett följande vare sig bortfallet eller kvarstående a resp. o,
u, w. Eftersom denna ljudförändring ej finnes i tyskan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
