Inledning.

--------

Efter att på ansökning år 1866 hafva vunnit anställning som bevakningsbefälhafvare vid straff- och arbetsfängelset å Varbergs f. d. fästning och derefter år 1867 erhållit transport till enahanda befattning vid straff- och arbetsfängelset å Långholmen samt vidare under år 1869 förordnats till direktör vid Vermlands länsfängelse, har jag på dessa olika tjenstgöringsorter med lifligt intresse sökt taga kännedom om det, som hitintills blifvit gjordt och stadgadt för fångvården inom fäderneslandet. Begäret att vinna någon kännedom om äfven andra länders fångvård, stadgade hos mig beslutet att, sedan Kongl. Fångvårds-Styrelsen beviljat mig tjenstledighet, under innevarande års sommar för detta ändamål företaga en resa till Danmark, Tyskland, Belgien och Holland. Hvad jag under denna färd i detta ämne kunnat inhemta, tillåter jag mig härmed, utan anspråk på ofelbarhet uti uppfattningen, att i ett kort sammandrag meddela dem af mina landsmän, som intressera sig för vilseförda, olyckliga medmenniskors bestraffning och för deras återförande till det samhälle, hvarifrån de genom förvillelser, brott och laster på längre eller kortare tid blifvit uteslutna. Enär afsigten med straffanstalters inrättande är icke allenast, att fången genom sitt lidande der skall inför samhället försona det begångna brottet, utan fastmera att söka verka hans förbättring, är det tydligt, att undervisningen bör inom straffanstalten intaga främsta rummet, ja för uppnående af cellsystemets ändamål är fångens undervisning alldeles nödvändig. Ju mera man lyckas för fångens förstånd göra klart, att redbara handlingar och ärligt lefnadssätt äro oafvisliga fordringar för hans eget välbefinnande och