Det var supe med dans och konsertavdelning hos den man, som inom det eljes i det förflutna gärna uppgående Österås, företrädde den nya tiden och den moderna andan, fabrikör Smith. Han var ortens storkapitalist, och den uråldriga Mälarstaden, vilken förut i allmänna medvetandet uteslutande hängt samman med namn på katolska biskopar och lutherska reformatorer, började numera, tack vare hans om den fosterländska industrien förtjänta arbete, också förknippas med Napoleon Smiths margarin.
En krets flickor satt samlad i ett förmak kring husets döttrar, de flesta mindre, men också några mera unga. Fantasirikt kammade, men försiktigt barhalsade, verkade de allesammans fula eller kanske snarare såsom ännu ej uppskruvade lampor. Det var ännu ingen herre kommen. Till och med den täcka Karin såg ut att hava sordin på sin ungdomsfägring. Ett par konstgjorda vallmor, som hon bar i håret, gjorde henne kanske duven. På bröstet hängde i ett sammetsband ett granatkors, vilkets stam också betecknade djupleken av urringningen i hennes sidenliv.
Men nu gick ett namn från mun till mun i ringen. Flickorna rätade på höfter och huvuden, och man såg på ögonen att uppeldningen begynte. Det var visserligen ingen kavaljer, som kom, men fru Sylvi Anstrin, Österås mest omtalade dam. Det var föga mer än ett år sedan hon flyttat till Österås såsom kaptenens, den kände samlarens maka, och den legendkrans av äventyr, som ryktet bundit kring den forna konsertsångerskan med den mäktiga altstämman och den utmanande skönheten, spelade i Österås samma roll som en spännande följetong.
Det betraktades redan som skandal, att fru Sylvi antagit inbjudningen till balen, då hon var gräsänka -- mannen gjorde just en rundresa genom Europas antikvitetsbodar -- men harmen stegrades, när hon kom där, djärvare och vackrare än någonsin, snarare svept än klädd i sin vita tyll och med en urringning, som ungt folk i Österås aldrig sett maken till och gammalt icke sedan de första glada men lättsinniga åren av Karl XV:s regering. Det gick ett sus genom rummet, när hon beträdde tröskeln och till hälsning böjde sitt höga huvud med en hy, dunkelvarm som en kreolskas, under en hjälm av svart hår, mot vilket skuldrorna lyste dubbelt vita. Men fru Sylvis stora, bruna ögon tindrade av livslust. Hon kände till punkt och pricka Österåsninnornas - som hon kallade dem - tankar om hennes person, och det var henne en fröjd att göra dem livet surt med parisiska dräkter och glad vänlighet.
Men av alla hade Karin denna afton blivit mest gripen, när fru Sylvi syntes. Hon bleknade formligen. Blixtsnabbt och oemotsägligt flög en aning om att denna kvinna, vilken förut icke haft något att taga på hennes väg, nu skulle korsa den och bestjäla henne. I kväll skulle Erland se henne för första gången. Han skulle se de vita skuldrorna, denna kropp, som var liksom blottad i tyllskummet, han skulle höra henne sjunga och hennes djupa, lidelsefulla röst skulle snärja honom. Karin såg sig själv och fru Sylvi i väggspegeln och kände sig slagen och fördunklad såsom kammarflickan av en drottning. En bränngnista av hat föll ned och glödde i den unga flickans själ. Hon kände det, som hon ville kasta sig över och misshandla medtävlarinnan, och det kom en sådan häftighet i hennes blick, att fru Sylvi icke kunde undgå att märka det.
»Vad går åt flickan?» tänkte hon, som dittills blott känt Karin som ett älskvärt barn. Så erinrade hon sig plötsligt förlovningen och log.
»Herre Gud, ungen är rädd att jag skall taga pojken ifrån henne... En sådan söt liten gås.»
Fru Sylvi kände sig betydligt mer rörd än smickrad och fick ett oemotståndligt behov att kyssa den runda flickpannan med de dumma, oroliga tankarna. Utan att bry sig om den stela dockmin, med vilken Karin såg henne närma sig, gick fru Sylvi fram till den lilla fästmön.
»Det är ingen Judaskyss, Karin», sade hon, då flickan fortfarande satt där orörlig som en porslinsfigur.
»Vad menar Sylvi?» kom det häftigt.
»Ingenting. Men jag har ju icke förr fått lyckönska dig till din förlovning. Det skall vara en begåvad och älskvärd ung man.»
Karin rodnade på en gång förödmjukad och lugnad. Den nedlåtande och likgiltiga vänligheten tycktes ämnad att skingra alla farhågor.
»Bara han kommer, skall jag genast föreställa honom för Sylvi», sade hon. »Han är nyfiken att se Österås skönhet.»
Karin ville överbjuda Sylvi i storsinthet.
»Jag har en helig vördnad för nyförlovade herrar. De likna noviser, som nyss avlagt klosterlöfte. Men naturligtvis vill jag gärna lära känna din tillkommande.»
Fru Sylvi drog Karin ned bredvid sig på mittsoffan under skuggan av en palm i en hög kruka av modern majolika. Det fanns mycket palmer och majolika hos fabrikören och resten var plysch och cuivre poli. Det var den nya tidens hem i Österås.
Senare på aftonen förde Erland fru Sylvi, med vilken han dansat en lång vals, in i ett sidorum, där de satte sig att prata. Erland var i ett strålande lynne. Han älskade dans. Festklädda kvinnor och balmusik gjorde hans tankar fria och lätta. Valstakten gungade in i hans själ. Blodet i ådrorna bubblade och sjöng. En berusning av ungdom förvandlade i ögonblicket hans värld till ett vackert hägringsspel, i vilket alla bilder smälte samman. Vad han var lycklig! Han ägde en slända, som alltid skulle spinna guldsilke, en härd, som alltid skulle giva honom värme, en oljekruka, som aldrig blev tom. Det var hans lilla Karin! Och hennes väninnor voro söta, också de, klarögda, mjuka att hava i armarna, medan balmusiken brann. Men härligast var fru Sylvi, den nya, okända morgonstjärnan, som från och med i dag skulle väcka honom i gryningen, medan alla andra sovo, och med pannan mot rutans isrosor skulle han ropa hennes namn. Erland märkte mycket väl, att han redan höll på att bliva förälskad i den höga kvinnan vid sin sida, men han var seglaren, som med händerna knäppta bakom hjässan och ögonen tjusade av horisonten icke kan förmå sig att vända rodret, utan låter sin vita båt långsamt glida till havs för solbrisen.
Erland gnolade sakta melodien till den nyss dansade valsen, där han halvlåg och blickade upp i fru Sylvis ögon. Men hon, som alls icke väntat honom sådan han var, utropade plötsligt:
»Men ni är ju icke en gång någon riktig svensk herre!»
»En svensk herre? Vad är det?»
»En svensk herre är rödlätt med blonda mustascher, klädd i kavaj av blå cheviot och drickande punsch på ångbåtar.»
»En väl överläst definition, men de flesta kännetecknena svåra att förete på bal. Nå, hur ser jag ut då?»
»Som en kontinental lätting, en livsturist, som har en mycket rik och fin pappa. Och svårt har jag att tänka mig er förankrad här i Österås! Men det är sant, med er fästmö går det kanske. Karin är förtjusande.»
»Karin är en vacker, stilla svensk insjö, vid vilken det säkert är gott att bo... Men vem längtar ej ibland ut mot havet!»
Erland kände själv falskheten i sina ord, men han kunde icke låta vara att kasta sitt bete. Ty åter brusade solbrisen över hans huvud. Seglen svällde. Han låg och drev mot horisonten i sin vita båt.
»Havet fordrar mycket. Och så -- har ni varit i Ostende t.ex. -- får man icke sova bredvid det.»
Erland for till. Han tyckte sig se en svärm av oändligt små guldgnistor skälva i fru Sylvis bruna ögon. Men eljes satt hon där oberörd med de vita skuldrorna och den dunkelvarma hyn, som aldrig blev blek eller röd. Erland måste slå ned blicken.
»För en konstnärinna som ni måste Österås vara grått.»
»Konstnärinna har jag aldrig varit. Jag har aldrig kunnat sjunga väl annat än när glädjen tvang mig att dela med av mitt överflöd. Här sjunger jag sällan av egen drift.»
»Att ni icke rest utrikes med er man, fru Anstrin?»
»Jag trodde ni visste att min man är samlare, och att samlandet, som morfin, är en passion, som man blott kan hängiva sig åt riktigt, när man är ensam. Och så är det en sak till, som är mer allmänmänsklig, men i högsta måtto gäller herrar samlare. Vad de redan kommit över, intresserar dem icke hälften så mycket, som det, som återstår att få. När sakerna väl finnas på hyllan, få de stå där. Men vad är detta för prat... Får jag komplimentera er för er frack, herr Stråle. Den är icke sydd i Österås.» »Den är från Regent Street.»
»Får jag känna om den luktar London? Allting, som kommer därifrån, till och med en bok eller ett brev, har sin egen atmosfär. Jag älskar London högst av allt. Vad all musik är tunn och tom mot dess världstadsorkester! Ingenting är som att en afton virvlas yr av människooceanen på dess gator... tills man svindlar och får lov att ropa på en cab som på en livräddningsbåt.»
Fru Sylvi slöt ögonlocken, men in kom en bugande herre och störde. Det var värden själv, Napoleon Smith, som ville föra fru Anstrin till pianot.
»Jaså, jag skall sjunga nu», sade hon dovt och främmande, och med den trötta minen hos ett medium, som skall sövas, gick hon ut i musikrummet.
Efter ett ögonblick hörde Erland hennes stämma och vid första tonfallet klack det till inom honom, som när ett drama börjar. Rösten var djup och stark. Vakna nätter hade fyllt den med sina hemligheter och de döda timslagens saknad. Men röstklangens lidelsefullhet mildrades, när sångerskan kom in i stycket. Hon sjöng en visa av Händel, lugn och klassisk, och med dess tonflykt renades rösten, som ett springvatten blir vitare, ju högre det når från metallbassängen i marken.
Erland lyssnade till sången och kände ljusa, svindlande höga valv slås över sitt huvud och en stilla, mäktig tempelvidd spännas ikring sig. Han tänkte på en kyrka, som människan gärna gör, när det blir fråga om ett rum, i vilkets svala högtid hon försvinner. Men det var varken slut eller början på denna byggnad. Ty vart han vände blicken, var det höga valvet över honom och tempelvidden runt ikring honom, och hela det levande livet fanns därinom, brusande precis som eljes, blott därtill med den mening, som gemensam helgd giver. Men den djupa kvinnorösten var det, som omhägnade allt.
Erland förde händerna till pannan. Han var icke glad, han var icke ledsen, men kände sig blott sällsamt invigd, och när just nu Karin, letande honom, syntes bland växterna i dörren, kunde icke ens hennes gestalt rubba den svärmeriets frid, som var över honom. Varför skulle icke lilla Karin också få komma in i kyrkan?
Han vinkade åt henne och pekade tyst på den tomma platsen bredvid sig. Men Karin var icke nöjd med att sitta stilla vid hans sida. Just nu ville hon i smyg, men strax bredvid alla de främmande, förnimma att han var hennes och ingen annans, och hon slog armarna kring hans hals.
»Sch! Karin, någon kan se oss», sade han och ville vrida sig loss. Den lekamliga beröringen med en kvinna var honom motbjudande i denna stund av gryende, än ej medveten känsla.
»Ett par nyförlovade måtte väl kunna kyssas i en vrå», sade hon och tryckte sin mun hårt mot hans.
Erland log blekt och främmande mot hennes enträgenhet. Han lät sig smekas, liksom en troende, vilken nyss kommunierat, tar emot anförvanters vänlighet, själv upptagen av undret och full av medömkan med dem, som icke blivit delaktiga av dess helgd.
Efter konserten och supen fick Erland ej vidare tala ett ord med Sylvi. Ju mer tiden led in på småtimmarna, dess mer blev hon omgiven av beundrare, vilka, stärkta av champagnen, vågade trotsa Österås opinion och korselden från upprörda kvinnoögon. Där honungen finns, samla sig bina. Ännu när hon skulle kläda på sig för att åka hem, stod en ring av herrar med röda ansikten ikring henne. Borgmästaren och den bisarre järnkramhandlaren voro de ivrigaste, och deras något till åren komna äkta viv väste om Susanna och gubbarna, medan de drogo på sig bottforerna. Fru Sylvi blev till sist trött på alla de artigheter de gamla kavaljererna letade fram, medan de i smyg, hisnande till som när man begynner färden utför en rutschbana, läto blickarna glida nedför hennes vita hals.
»Nu stängs butiken i alla fall», sade hon och slog sin pälskappa
över skuldrorna. Hon bjöd farväl och gick till sin vagn. Utanför stod
Erland och väntade på Karin, som han skulle följa hem. Fru Sylvi
nickade blott åt honom. Pekande på åkdonet ropade hon leende: »Hansom
Cab». Så försvann hon i den gamla hyrvagnen. Åkdonet släpade sig
lågsamt och bullrande över Österås tysta, vita gator, och Erland
tänkte på, att i denna skumma vagn nu gömdes, som i
cremoneserviolinens låda, en värld av slumrande sång.
