Nu skruvades gasen ned i kronan. Det föll ett blågrått halvmörker över det av cigarrök fyllda kafeet i Österås stadskällare. Det var första varningen. Klockan slog halv tolv. Ett par sällskap, som funnos kvar, bröto larmande upp. Anton, den gamle, loje kyparen, som hörde till samhällets missnöjda, halvsov i ett hörn över en bok om Kapital och Arbete, två statsmakter, som han båda blott kände till av hörsagor och sålunda kunde bedöma fullkomligt opartiskt. Men fröken Kalla, skänkjungfrun, tronade fet och orörlig som en Buddabild vid disken framför flaskorna med likörerna, hypnotiserad av en juvelring på sin egen hand, som hon lät briljera i det bleka gasskimret.
Kafesalen hade närmast formen av en ångbåtssalong, och längst in funnos ännu trenne herrar kvar. Det var lärare vid skolan, källarens två osvikliga stamgäster, klassikern och skalden eller lektorn i döda språk, Alexander Roos, och läraren i modersmålet, kandidat Sten Andersson-Alm, känd för sin diktsamling »I gamla näverlurar». Som tredje man hade de med sig Erland Stråle, vilken denna afton icke kunnat hålla ut i det tysta hemmet och i sitt inre uppror flytt till den all ångest dövande kafefriden. Gabriel Herrlaenius hade också en stund suttit hos dem, men gått. Han var gammaldags värdshuskund och ordensbroder, som tömde bägaren ceremoniöst på fädrens vis. Med den noggrannaste etikett i fråga om rangordningen mellan sockret, arracken, vattnet och citronen bryggde han sitt konfonium, som han kallade drycken, och fattade glaset med ett högtidligt »hujus lyfta vi guldpokalen». Men när kamraterna märkbart började tröttna på hans anekdoter om prins August och Garibaldi, nickade han farväl utan att bliva stött.
»Gamle Herrlaenius går hem till släkten», myste man och övergick till dagordningen.
Klassikern förde i stället ordet. Vem skulle också kunna tävla med honom däri? Hans uttryckssätt var endast alltför fulländat och aldrig så mycket whisky förmådde icke rubba den konstmässiga svarvningen av hans perioder. Vad samtalsämnet angick, var det honom fullkomligt likgiltigt. Ty han behärskade allt upptänkligt och var lika stor specialist på antik poesi, modern arbetarstatistik, Kant och Athens hetärer. Vers, data och siffror flödade med samma säkerhet ur hans minne. Allt detta vetande hade hamnat på Österås stadskällare. Den gamla schaggsoffan, i vilken han satt, var hans kateder och bordet med whiskyn hans tryckpress, för vilken han var afton författade en hel tidning, i vilken dagens tilldragelser betraktades, historiskt, kommersiellt, socialt och politiskt, en tidning långt mer sprakande och innehållsrik än någon av de publicerade.
Urgerman verkade han med det mäktiga huvudet och det vajande röda skägget. Så måste de barbarer sett ut, som erövrade Rom och tillägnade sig den klassiska civilisationen som marodörbyte. Men ju längre aftonen led, dess våldsammare arbetade denne atlet av intelligens och alkohol, och hans hjärna snurrade och väsnades som en jättepropeller instängd i en docka.
I afton gällde det den svenska poesien. Det var ett tal, riktat till stallbrodern och skalden. Kandidat Andersson-Alm hade ett vackert svenskt herrgårdsutseende med blå ögon och blont skägg. Han älskade sig själv i profil, och detta gav honom en viss uthållighet i konsten att lyssna, vänd mot en talare, vilket verkade sympatiskt. Han hade druckit mer än han kunde göra skäl för, men hans fylla var tystlåten, blek och inåtvänd.
Roos betraktade honom och skakade på huvudet.
»Det gör mig ont att behöva säga dig det, min käre skald», sade han, »men jag är rädd att du, trots ditt högst förträffliga svenska utseende och den utan tvivel trogna logdansakustiken i dina vers, ändock aldrig blir folkets man, ty du är och förblir en städad och rangerad karl, också när du kommer på kulan, och en sådan skald tar aldrig, tro mig, svenska folkets hjärta. Professor kan han bli, excellens med, men svenska folket ger fan i hans professors- och excellenspoesi, det är just var det gör.
Nej, Sverige är de förfallna geniernas land, och förfallna, urspårade och söndersupna äro vi alla, vi svenska snillen. Drick djupare mot buteljbotten, Andersson-Alm, där nere växer din blåa blomma... där ligger sången och blänker klar som en juvel. I Frankrike blir man geni genom idkeligt umgänge med kolorerade mamseller, men i Sverige genom den ärliga, rejela, klara, vita fin keln. Ty kom aldrig och tala med mig om erotisk svensk poesi. Det finns ingen svensk erotik. Det är bara articles de Paris, gallisk import, liksom vår filosofi på baken kunde bära stämpeln 'made in Germany'.
Nej, en enda sann och poetisk lidelse fyller detta land vid polen, kärleken till spriten, och därför ser du också, att poetens lagerträd i Sverige endast och allenast växa utanför krogarna.»
Nu släckte Anton gasen. Det blev beckmörkt i rummet. Den enda upplysningen kom från klassikerns eget rödflammiga ansikte och röda skägg. Han lyste av whisky liksom en grovsmed av skenet från ässjan. Diskfröken stängde sin låda och gick. Mycken sömnighet och instängd luft gåvo henne, där hon försvann i röken, ett oskuldsfullt utseende. Anton närmade sig högst myndig för att erinra om stängningen.
»Låt oss gå, innan den där politiska borickan kommer och kältar», sade Roos. Han reste sig rak och stadig, bärande sitt rus majestätiskt som en purpurmantel kring skuldrorna. Men skalden, som utan att förstå, suttit och stirrat på Roos med mörtögonen på skaft, slog stora åttor med benen, när han kom upp på golvet.
»Stackars gosse», sade Roos tyst till Stråle. »Han gör vad han kan och det är icke hans fel att gudomen ej vill skänka honom den heliga yran. För honom hem, Stråle, till omväxling. Jag har gjort det så många gånger. Bliv icke ond, om han alittererar och diktar på vägen. Det är obehagligt, men det kan han icke låta bli.»
De hade kommit ut på gatan genom porten, som öppnades och stängdes av en stelögd sömngångare till dräng, och nu stodo de tre herrarna ute på den tysta gatan i februari klara, kalla månsken. Deras skuggor föllo om varandra, som kullslagna käglor på den vita snön.
Roos deklamerade med hög röst en grekisk vers till stjärnorna och tog farväl. Med rödskägget över pälsen liknade han än mer en urgerman från en utdöd jättestam, där han blossande och hög försvann mellan de små sovande byggnaderna.
Erland Stråle förde utan händelser poeten hem. Men i trätrappan snavade olyckligtvis denne och föll omkull med ett buller, som väckte huset. Innan Stråle fått honom på benen igen, slogs dörren upp, och poetens far, den hederlige gamle sadelmakaren stod där hopböjd och krokig i vita bomullskalsonger med ett ljus i handen. I hastigheten hade han fått en broderad rökmössa med guldganser och röda uddar på huvudet och såg ut som en störd och arg tomtegubbe.
»Vad i Herrans namn står på?» ropade han.
Erland sökte med mild humor förklara situationen, men gubben hade druckit ölost till kvällsvard och var icke hågad att taga saken från den skämtsamma sidan.
»Är han nu full igen, det svinet!» ropade han med dunderröst.
Men i detsamma störtade hans gumma ut ur den äktenskapliga sängkammaren med nattmössan över håret, vissen och grå i sin nattröja med en svart och rödrandig stubb kring de tunna benen.
»Gräla icke på honom, Niklas», ropade hon. »Vet du icke att Sten är ett geni!»
»Ja, men han behöver väl icke komma hem full alla kvällar för det!»
Gubben slog ilsket med handen mot sin mössa, så de röda uddarna foro ned över öronen, och försvann med sitt ljus.
Men gumman tog hand om sin herr skald och son, vilken tårögd och rimmande lutade huvudet mot hennes gamla böjda skuldra, och kärligt lotsade hon honom in i den poetiska sovkammaren.
Erland log i trappan åt den oväntade fortsättningen på Roos tal om de svenska snillena och kom åter ut på den månvita gatan.
Men när han blev allena, dunstade på ett ögonblick kafetöcknet, som ett par timmar skylt hans oro, sin väg, och ängslad, som när han denna afton gick ut och sökte bedövning, var han åter, där han blek vankade i vintermånens skarpa ljus och mot sin vilja vek av till trakten, där fru Sylvi bodde.
Ångesten har sin egen puls. Långa stunder kan den slå så sakta att man halvt glömmer den, liksom de många själens urverk, som gå utan att man tänker på dem, men blott en omärklig anledning behövs för att den åter skall dunka, så febern far i blodet, och där skälver människan, stum och kall, sin egen skräcks byte.
Min Gud, vad han var olycklig! Det var, tyckte Erland, en hel evighet sedan den aftonen, då han första gången såg fru Sylvi och svärmeriet hade brett sig över hans hjärta med den glada högtidslyckan i en saga, utan att han tänkte på verkligheten. Det var också länge sedan veckorna därpå, då han i trots gick från den ena kvinnan till den andra, log och ljög för dem båda och kände sig självbelåten och överlägsen i sitt dubbelspel som en ung roue. Nu var allvaret kommet. Beslut, som han icke skulle hava kraft att fatta, stodo hotande för dörren. Det kvalde honom att tala med två tungor, att smeka Karin, skälvande av rädsla för att instinktmässigt ropa en annans namn, att skratta med fru Sylvi, medan han mitt i skämtet trodde sig höra en flicka, som i ett avlägset rum spelade på pianot med runda fingrar en liten lycklig och rörande melodi. Dubbelhetens gift brände hans blod. Han vämjdes för sina ögon och sin mun, när han av en slump fick se dem i ett spegelglas.
Tillitsfull kom Karin var dag. Utan att märka något bjöd hon sina läppar, sina ögons glädje, sin ungdoms ömhet. Det var hans plikt att bekänna kort, men han var icke skapad till bödel. Och bakom Karin skymtade modern, mörk och hög, med sin bakgrund av ett förött livs besvikenhet och sin röst, som i smärtan skulle nå ända in mot hans inälvor. Han blev svettig av oro och sökte resonera sig till förstånd. Vad visste han om fru Sylvi? Hon var en främmande kvinna, falsk och tvetydig, sade världen, och trots långa samtal hade han icke kommit henne nära. Med alla sina franska ord var hon otillgängligheten själv. Förgäves spände han dag efter dag giller och snaror av bekännelser och förklaringar för att få henne fast. Var det icke en fantasi alltsammans, detta gränslösa begär att gå; över ån efter vatten, när ån rann så frisk och spegelklar invid hans väg?
Så talade han visdom till sig själv. Men var morgon väckte honom gryningstimmen. Hans hjärta bultade av förväntan. Med bara fötter sprang han till fönstret, slog luckorna åt sidan och hälsade morgonstjärnan med Sylvis namn. Vissheten att han älskade henne trängde med den första dagsstrålen in i hans bröst, och när dagens långa själsstrid och tvekamp äntligen var förbi, blev natten åter hennes. Som en tjuv smög han sig ut för att i timmar bara gå och gå runt kring hennes hus. Han hoppades att blott med sin viljas makt få henne att känna sin närvaro. Han ville överrumpla henne i mörkret, när hon var vapenlös och oförberedd -- när han icke mötte den medvetna kvinnan med sitt spotska tal, men sångerskan, som med ögon gnistrande av guldstoft, gav sig hän i sin dunkla röst och famnade som tropisk skugga. Med hennes eget utslagna, svarta hår ville han fjättra henne, och hon skulle leende och lycklig låta det ske. Men allt detta förblev en fantasi. Skepnaden av en hög, rolös kvinna skymtade väl mången gång bak de fällda gardinerna, men aldrig öppnades en ruta och aldrig kallade en älskad röst Erland vid namn.
Så var det också denna natt. Månskensvitt låg huset där, skyddat av en vakt av höga, svarta popplar vid den ensliga gatan. »Sylvi», viskade Erland. Han visste att hon icke kunde sova en natt som denna. Hon måste höra till dem, som känna det vita ljuset falla som brännande fosforregn över bröstet. »Sylvi», ropade han högt och bad mörkret föra sitt rop med heta kyssar till hennes mun. Men slutet, somnat, med spökaktig relief av skenet från fullmånen, vilken lik en stor elektrisk båglampa hängde i frostluften, låg huset där, utan att en fönsterhake lyftes eller en rigel rördes.
Erland lutade huvudet mot den höga järngrinden till
trädgårdsstaketet och ville gråta. Men en hund, som tjöt mot månen,
lät honom rycka till. »Weltschmerz, förmodligen också», sade han med
ens kallt och torrt och betraktade djuret, som låg på gården
bredvid. Det var en liten brun hund med stora ögon, som höll huvudet
på sned och himlade sig som en sentimental tenor.
