Erland Stråle gick av och an på den knarrande golvtiljan i sin kammare. Allt sedan han begynte tänka för sig själv, hade han haft till vana att under upprörda stunder vandra här fram och åter, medan den murkna plankan knakade dovt under stegen. Här kände han alltid igen sig själv, och i dag som många andra gånger slog det honom, vad en människas längtan i botten alltid är sig lik trots års och händelsers, förändringar och begärens skiftande förklädnad.
Utanför brusade Mälaren, vilkens is gick upp med ett slammer av metall. Flakens blanka brottytor tindrade som sågblad. Kråkan satt ännu på vintertak, men snön smälte på hus och mark. Fränt vatten klunkade i rännor och tunnor. Töblåsten virvlade fjolårets vissna blad, som vilat under snön, men nu skulle bort.
Erland öppnade klaffen till mahognychiffonieren, tryckte på ett lås, så en lönnlåda sprang ut, och tog fram ett porträtt. Det var hans faders. Oförglömligt mindes han, hur han som pojke en afton under de förfärliga veckorna, då fadern rymde och skammen och olyckan slogo ned i hemmet, formligen stal bilden för att rädda den undan den förödelse, som hans mor lät alla spår av förfalskaren undergå.
Fadern hade aldrig bekymrat sig om sonen, och dock älskade gossen honom fantastiskt och lidelsefullt. Den ståtlige mannen, som alltid uppträdde i vackra kläder och lysande uniformer och ständigt förde med sig liv, rörelse och musik, var äventyret i barnets eljes så tysta och regelrätta hem. Erland var sagoaktigt förtrollad av faderns tindrande ögon och stolta, svarta tupe och kände sig lycklig, blott han ur en vrå kunde se denne underhålla gäster, skämta med damer eller sitta skrattande vid spelbordet och rulla de blanka dukaterna med en vit, juvelprydd hand. Det låg också något tjusande och oförklarat över Rutger Stråle. Han kom och gick ej som andra, men så att man alltid blev överraskad. Aldrig hade Erland sett honom resa bort utan att få ett oklart intryck av, att det var något hemlighetsfullt bakom färden, och aldrig sett honom återkomma i släden, rak och blek, utan att vänta en tilldragelse.
Så kom den tragiska upplösningen. Erland begrep den icke som gosse, och föga mera nu. Ty hur litet förklara icke en rad nakna fakta? Att fadern var en förfalskare och bedragare, det var vad han hört redan som barn. Modern hade upprepat det, som hon velat med glödande järn bränna in i hans hjärta denna skammens läxa. Men hur hängde alltsammans ihop? Genom vilken kedja av omständigheter var det, som den firade och förmögne officeren förnedrade sig själv och vapnet med ömkliga förbrytelser och lämnade en ensam kvinna att möta den vanära och ruin, som voro hans gärningars följd? Närmare om allt detta hade modern icke velat och någon annan icke kunnat berätta honom. Men Erland själv undrade ständigt däröver, då han tog fram detta porträtt, vilket han som pojke en gång med klappande hjärta rövat ur moderns album och sedan gömt såsom en relik. Under årens lopp hade Erland för sig själv diktat en hel legend om fadern. Ty mer personligt kär blev honom, trots allt, ständigt den flydde, som flackat i fjärran från äventyr till äventyr, rik ena dagen och utfattig den andra, men alltid i storm och brus, en kapare, vilkens vilda irrfärd först döden lyktat. Men här i Österås satt livsfrestarens son, längtaren, och drack svagdricka, medan han drömde om de hetaste vingårdarnas vin. I takkammarens ensamhet ställde Erland många sonliga och varma ord till den skeppsbrutne och döde, och vissheten om att han var den ende, som ägnade den bortgångne hågkomstens värma och förlåtelsens upprättelse, gjorde hans tanke vek.
Erland betraktade porträttet. Lik en svart vinge låg tupen över tinningen. Rovfågelsdraget präglade huvudet. Aldrig hade Erland tyckt sig så djupt kunna loda faderns öde som i dag. Med omisskännlig skrift stod på denna bleka panna skrivet ordet undergång. Fadern hade måst duka under för sin själs brännbarhet och sitt hjärtas febertörst efter all slags berusning: festens, hasardspelets och livsfarans. Ett våldsamt handlingsliv, krigets helst. hade måhända kunnat frälsa Rutger Stråle, men i stället kom han till det döda Österås och till detta tysta regelhem.
Nu svartnade det för Erlands ögon. Medvetandet om, att han själv gick och tänkte på att fly, också han, från alla plikter och band, lät honom skälva av ångest. »Arvet efter far har vaknat inom mig», sade han. »Vad skall det bli av mig?» Händerna, som höllo den bleknade fotografien av den döde, darrade, och den gamla plånkan, på vilken han vandrat av och an i ynglingaårens oklara och heta drömmar, knarrade ännu under steg, som aldrig tycktes vilja bliva en mans.
Nu slog tornuret. Erland måste i tjänstgöring i skolan och sökte skjuta undan sin ångest. Mekaniskt vandrade han längs gatorna, men under den ström av bilder och förnimmelser, vilka yttervärlden som vanligt lät fara genom tanken, arbetade, liksom en rastlös undervattensmaskin, samma själskamp, som nu ett par månader förtärt honom. Var dag växte hans lidelse för fru Sylvi och blev det honom allt klarare, att endast hoppet att vinna henne skulle giva honom styrka, att långt från den trånga hemstaden, där han satt instoppad i bomull, fresta det vågsamhetens liv, som ändock var hans blods åtrå. Men var dag, som gick utan handling, vävde honom också djupare in i det gamla. Det finns män, hos vilka allt, ögon, stämma och handtryckningar, lova utan ord, och som genom sin känslighet för stämningar och människor ofrivilligt binda sig och andra. Erland hörde till dem. Förgäves sökte han genom häftigt och ojämnt sinne stöta sin trolovade ifrån sig. Hon upptog allt med det kristligaste tålamod och en frisk naturs osårbarhet, till dess Erland blygdes. Och bakom Karin stod modern, som skulle bestjälas på den sista ringa återstoden av livstro och lycka!
Erland frös i töblåsten. Bekanta gingo förbi och hälsade. Erland nickade tillbaka, men såg dem i fjärran gå i avlägsen klarhet, medan töcknet blev allt djupare omkring honom själv. Han erfor en sorgsen stolthet över sin isolering och sin strids högtidlighet, medan alla de andra, som han tyckte, voro maskinhjul gående trögt i vardagsgängorna. Han kom till skolan. Lärjungarna skymtade långt borta, och hans egen stämma genljöd från katedern som ur ett valv.
Men när arbetet var förbi, kom rädslan för ensamheten. Erland fick behov att sträcka armarna ur sitt töcken mot människorna på allfarvägen för att av dem få en ledtråd i sin själskamp. Han blev den förtäckte rådfrågaren, som närmar sig oss oftare än vi tro, och bakom vilkens skruvade och tvetydiga ord vi ana ett par ögon, som skulle förfära oss, om icke vi av bekvämlighet läte intrycket förgå. --
Ur skolporten trädde rektor Mårten Frank ut på domkyrkoplatsen. Han hade knäppt upp rocken för att riktigt få vårblåsten in på livet. Rak gick han med lugn panna och klara ögon genom vindbruset.
Erland såg avundsamt den styrkans jämvikt, som vilade över hans gång.
»Det blåser till vår», började Erland.
»Visst. Snart ha vi ju dymmelsonsdagen och då måste det blåsa. Hur skulle trollpackorna eljes komma till Blåkulla? Och sedan följer ju Tiburtii dag, som är den första riktiga vårdagen, då ormarna få liv och solen lyser i säng». Frank skrattade. »Jag är en levande bondpraktika.»
»Man blir ängslig i våren, trött på det vanliga, till och med på sitt arbete....»
Frank såg på sin unge följeslagare, vilken krökt och viljelös skred genom blåsten, och skakade hårt på huvudet.
»Nog kan väl rektor förstå det, fast jag vet att rektor icke själv känner så...»
»Förstå, förstå...! Det är det moderna alfa och omega. Förstå allt mellan himmel och jord, Gud och djävulen, rätt och orätt. Förstå allting och bliva ett enda trasbylte av purt förstånd på likt och olikt, men icke mäkta leva och göra en rät linje av sitt liv. Å! Ingenting retar mig som tout comprendre c'est tout pardonner. Allting skall icke förstås och icke heller förlåtas!»
Erland fick ett ögonblick känslan av att stå inför kirurgen. Bara han visste såret, kunde operationen ske, som förtog värken. Men i samma ögonblick begrep han att det var en amputering det gällde och log sorgmodigt, ångrande sin bekännelse.
Men Frank stannade mitt på gatan, tog Erlands båda rockuppslag och talade hårt och strängt. Erland måste skratta. Han mindes från gamla dar rektors rotting.
»Erland», sade Frank, »jag har själv märkt att det är något på tok med dig. Drag in tyglarna i tid och klema dig icke sjuk. Det är på medlidande med sig själv, som människorna i våra dar gå under. Och eftersom ni ungdomar skall hava allt den erbarmliga estetiska vägen, res i påsk till Stockholm och hör Matthäus passion.»
»Matthäus passion?»
»Hos fader Bach lever, vad jag menar, det enda, som kan frälsa alla ynkryggar och trötta män, allvaret, strängheten, den glada lydnaden, uppgåendet i den tjänande församlingen, medan ens stämma drunknar i den stora kören.»
Frank släppte taget, stötte bort Erland som en självsvåldig pojke och vek av mot sitt hem utan att säga farväl.
Erland vände också stegen hemåt, men nere på Mälarpromenaden mötte han Ragnar Gylling, vilken vandrade längs den för vårstormen brusande sjön, med blicken inåtvänd och borta.
Erland såg honom, och i oförmågan att längre bära sin själsstrids ensamhet blev han åter rådfrågaren, som sträcker händerna efter halmstrået och bakom maskens leende stirrar spörjande och ängslat.
»Går du och väntar våren, Gylling?» begynte Erland.
»Vårbrytning, islossning, ungdom, lärkvingar, den vårtrötta violen, nej tack, herrar poeters magra kaka skall jag icke inkräkta på... Jag gick och tänkte på Birka.»
»Birka?»
»Jag vet ingen så genomträngande känsla som att för sig själv gå och leva sig in i döda städer, som grusats ända till grunden med allting: människoåldrars gråt och lycka, bräckliga nipper och obrytbara svärd, byggnader, hjärtan, kyrkor och glädjehus, alltsammans förintat, borta som smuts i mullen!»
»Kan den tanken trösta dig?»
»Jag behöver ingen tröst. Tänk dig Birka med hövdingar i pälsfodrade scharlakanskappor, och svarta trälar, ljushåriga kvinnor med smycken från Velskland, vitklädda blotpräster, anglosaxiska resemissionärer med sina kors och så från Miklagård hemvända vikingar, mätta på alla sorters gudar, den tidens skeptiska kondottierer. Och nu alltsammans borta som damm och agnar... Ensamt minnet slår ur jorden såsom luft ur svarta källare. Det är en vällust att tänka därpå, som att en het sommardag träda in i ett stenvalv.»
Gylling hade talat med en föraktfull likgiltighet för åhöraren, som Erland måste märka. Han skyndade att taga farväl, men historikern gick vidare på sin regelbundna och maskinmässiga promenad, med ögonlocken, som voro röda av nattarbete och lampsken, halvslutna över sina syner, en levande begraven. Vårstormen och isbullret susade om hans tärda gosshuvud och hans tunna, gängliga gestalt.
Då Erland blev allena, log han svårmodigt åt utgången av sina förstuckna försök att meddela sig och få råd. Vilka sällsamma urverk voro icke människorna, alla gående runt, runt för sig utan beröring med de andra! Som automater skredo alla, var och en sin fåra framåt, utan att bry sig om eller förstå grannen. Franks pliktlära och Gyllings historiska intighetsfilosofi kunde lika litet hjälpa honom. Vad han behövde, det var den milda, varma handen, den, som kan lirka och hjälpa och visa livets rikedom på hjälpkällor och läkedom. Men var fanns den?
För tredje gången vände Erland, och i stället för att gå hem skyndade han rakt mot fru Sylvis hus. Så slutade oftast hans rådvilla vandringar i staden, och han erfor den befrielse, som man känner, när man efter plågsam tvekan kastar sig med slutna ögon mitt in i striden.
Erland fann fru Sylvi sittande bland de hundratals kuriosa, som fyllde hennes mans hem. I sin parisiska förmiddagsdräkt och sin moderna hårklädsel satt hon där bland alla dessa gamla föremål från olika länder och tider. Bord och hyllor dignade av bronser och porslin. Finhyllta herdar av Meissen med duvbröstfärgade västar blåste kärleksflöjt för herdinnor med vita smalben under styvkjortlarnas blomkransar. Kinesiska mandariner nickade med gula hårpiskor över Confucii visdom, medan orientens avgudar runt ikring grinade vällustigt med de öppna käkarna, som smälte de människooffer i sina uppsvällda magar. Med möda lotsade sig Erland fram till länstolen, i vilken fru Sylvi satt och studerade en röd resehandbok.
»God dag, herr Stråle», sade hon, »välkommen! Men varför slår ni aldrig sönder någonting?»
»Herre Gud, är det ingenting annat, kan jag taga en av gubbarna här och kasta i golvet.»
»Det bleve ju rent mord. Nej, men ett litet vådadråp då och då skulle vara så välgörande. Om ni visste vad de där sentimentala herdarna och de där kinesiska professorerna reta en, när man måste sitta ibland dem dag efter dag.»
Fru Sylvi hade åter slagit an den gäckande skämtton, med vilken hon alltid höll Erland långt ifrån sig, men han var i dag för uppsliten för att tåla den.
»Det är underbart att ni någonsin gifte er med en antikvitetssamlare!»
Fru Sylvi kisade mot Erland med ena ögat, road av detta öppna och hänsynslösa anfall. Hon skrattade.
»Vill ni höra hur det gick till?» sade hon. »Vi börja ju bli goda vänner och historien är lärorik. Ser ni, herr Stråle, det är icke alltid så lätt för en ung dam att bli gift.»
»Å, när...»
»Jag förstår vad ni vill säga, men observera att jag sade gift. Andra sorters erotiska uppmärksamheter brister det icke på, när man är någorlunda välskapad och till på köpet lever som ensam konstnärinna. Det finns ingen slagdänga, som jag hört så ofta som viskningen: 'bliv min'. Man kan åtminstone icke påstå att herrarna förbrylla oss genom oväntade förklaringar. Men med äktenskap är det en annan sak. Det är icke så många, som fria till en, låt oss säga, extravagant skönhet, och jag undrar icke därpå. Men, herr Stråle, nu kommer det märkvärdigt nog alltid en period i en vacker kvinnas liv, i vilken hon fattas av lust att bliva gift. Man tröttnar på att se sina kära väninnor, den ena efter den andra, alla naturligtvis långt fulare och obetydligare än man själv, göra fina partier. Man tröttnar på sin osäkra ställning som ensamt, firat och förtalat fruntimmer och på själva sina små äventyr, ofta mer besvärliga än roliga. Och så blir man svag nog att längta efter det sakramentskade äktenskapet, som prästerna säga.»
»Så gick det också er, fru Sylvi?»
»Tyvärr. Också jag fick dårskapen i huvudet. Men tänk er, det ville icke lyckas! Älskare, så många som helst, men inga friare! Så var det jag gjorde min stora förvandling.»
»Vad menar ni?»
»Jag förstod att mitt uppträdande son modern, självständig konstnärinna i strålande parisertoaletter skrämde, och jag förvandlade mig till en skälmaktig och sedesam ung flicka från 1800-talets början.»
»Ni skämtar!»
»Nej. Jag klädde mig i lång, slät kjol av alppacca, hade håret uppsatt med en stor gammaldags kam, lutade mig över små empirebord av mahogny och sjöng ur avlånga notböcker gammaldags visor i fyra fjärdedels takt. Jag efterliknade med ett ord ett porträtt av min döda mormor, som jag hade på väggen.»
»Det var en avskyvärd maskerad.»
»Ja, isynnerhet som jag hade den moderna bitterheten ända upp i halsgropen. Och mormor var med skäl ond på mig.»
»Hur vet ni det då?»
»En afton, då jag kom hem från en bal och var alldeles lika klädd som hon på porträttet, tyckte hon nog det gick för långt. Ty hon steg ut ur ramen och gick med lyft pekfinger emot mig. 'Skäms du icke, flicktossa, att driva gyckel med din egen mormor?' -- 'Förlåt, lilla mormor', sade jag, 'men vad skall man taga sig till, när man äntligen vill bli gift och herrarna ej törs på en, som man är, fri, stolt och självmedveten, men prompt vill ha små näpna och oskuldsfulla änglalamm, som mormor var i ungdomsåren'. -- 'Vill du hålla mun, näbbgädda', sade gumman, 'och var viss på att det kommer surt efter, när demaskeringen är över'. Det hade mormor rätt i och jag behöver icke vidare vidröra det kapitlet.»
Fru Sylvi, som talat med klingande, uppspelt röst, blev allvarsam. Det föll en skugga över ansiktet, men hennes käcka bröst lyste som i en gyllene brynja i det rödgula, åtsittande bluslivet.
»Ni tror icke på äktenskapet?»
»Tro på äktenskap! Jag tror att skapa ett lyckligt äktenskap är att åstadkomma ett perpetuum mobile. Se bara på gift folk, hur de gå på gatorna liksom ojämna dragare för lasset... man ser, att de bitas hemma i krubban. Eller hör äkta folk byta ord i sällskap. Det går med en färdighet, som tyder på övning i knivkastningen.»
»Fru Sylvi!»
»Nu talar jag huvudet av mig. Ni skall ju snart själv bränna fingrarna. Nå, undret är ju aldrig fullkomligt uteslutet och Karin är så älsklig. Måtte ni bliva det lyckliga äktenskapets Columbus och göra bekantskap med guden där.»
Hon pekade på en däst och belåten kinesisk avgud.
»Jag kallar honom Ching-Ling-Su, de lyckliga äktenskapens gud, ty finns det en sådan, bör han se ut så där, så mätt, tandlös och fromsint, med händerna på magen...»
Erland hade blivit mycket blek under hennes sista ord. Hans hand darrade. Nu for han upp ur sin stol och ropade:
»Varför hetsar och pinar ni mig, fru Sylvi? Vad menar ni? Ni vet mycket väl att jag är olycklig, att jag måste bryta med Karin, att jag älskar er... Herre Gud, nu är det sagt!»
Han tog ett steg fram för att gripa Sylvis handlovar, men hon stötte honom hårt tillbaka, reste sig också hon, och stående rak och hög mitt emot honom, talade hon, med de svarta, stora ögonen seende in i hans:
»Då skall jag också säga er min hemlighet. Jag reser endera dagen från Österås, från hemmet här, min man och alltsammans, rymmer, hur ni vill kalla det... Jag står icke ut längre.»
»Sylvi! Sylvi! Vi fly tillsamman!»
»Nej, Erland. Du måste kämpa dig fri själv. Jag tar intet ansvar. Om du känner att du går under eljes, så res, annars icke. Du är så fin och ömtålig, vem vet om du står ut med stormen. Du kan bli sjösjuk och längta till hamnen igen.»
»Sylvi, giv mig bara ett enda ord att hålla mig till, och jag kan det. Ett enda ord att få kraft av.»
»Kraft måste du hava själv. Vem vet för resten, hur allt ter sig, när man kommer ut. Här hava vi gått ensamma i en och samma längtan och därför känt oss nära varandra, vem vet, om icke det bara är spindelväv alltsammans?»
»Sylvi, Sylvi, du säger att du håller mig kär...»
»Det vet jag icke. Jag vet bara ett... att jag måste bort. Möt mig därute, om du vill, men på egen risk. Jag lockar icke. Det är vidrigt att bakom ryggen stjäla en annan kvinnas man. Men om du måste ut, möt mig i London, där vimlet är tätast. Vid Picadilly Cirkus. Låt oss se, om vi hitta varandra där.»
»När far du, Sylvi?»
»Till påsk, som trollpackorna. Jag hör till dem.»
Hon skrattade, som om redan nordsjöbåtens kölvatten låg bakom henne och gnistrade. Den skarpa aprilluften med sitt oroliga växelslag av sol och skugga föll över hennes ansikte, och det fria, obundna livet slog redan sitt kalla, isolerade avstånd kring hennes gestalt, där hon stod strålande av liv bland alla de döda porslins- och metallväsendena.
»Vad du är stolt och vacker. Ingen är som du. Jag kommer, jag kommer och hittar dig», viskade Erland och slog plötsligt sina armar omkring henne. Men Sylvi vred sig häftigt lös.
»Här ges inga förskott», sade hon. »Bestäm själv! Och du behöver icke ångra, om du stannar och finner det gott i spiselvrån -- där är gott för somliga -- ty jag har inga löften tagit.»
»Din hand, Sylvi.
»Här, Erland.»
Hon räckte honom båda händerna, som han tryckte hårt och länge,
innan han gick ut i aprils genomblåsta Österås.
