Note: This work was first published in 1998, less than 70 years ago. Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- Hur skall det bli för oss?
- Inte kan jag svara på det, sade jag. Det vet du själv till en
del. Resten får framtiden visa. Kvar är att jag är kär i dig. I den
du är. Kvar är kamratskapet hoppas jag. Kvar är ärligheten oss
emellan. Kvar är också äktenskapet. Man har varken rätt eller
orsak att bryta det för detta.
- Den där läkaren, sade Maj då, han var en stor gris, jag skulle
vilja kalla det våldtäkt. Det var läskigt.
Hon tog fram en cigarett ur paketet. Jag såg att hennes
vigselring blänkte. Jag hade velat säga:
- Nu och alltid.
Men jag sade ingenting. Jag visste inte vad jag skulle säga.
- Jag är så djävla trött, sade hon. Jag är en stor gegga
inombords. Jag är en sådan som gör allt vad folk vill jag skall göra.
Det skrämmer mig. Någon håller mig i hand och pratar med
mig och så ligger jag med honom. Bara för att vilja vara
omtyckt. Jag tycks beredd till vad som helst för att vara omtyckt.
Det är äckligt. Han är en gris. En stor blond gris.
Jag hade inte sovit sedan den kväll den 2 juni då Maj i
telefon sagt mig att hon blivit kär. Hela tiden hade hjärtat slagit
hårt och envetet och nu när jag kommit tillbaka till
kommittén och satt vid mitt skrivbord började rummet runt mig vackla.
Det snurrade till. Så upptäckte jag att jag satt och grät.
Kamraterna i rummet såg på mig; Tran från Vietnam, Sasmito från
Indonesien och Roger från Frankrike. Dorina kom in från
korridoren. Hennes bruna ögon var varma och deltagande. Då
rämnade det inombords. Jag hörde det. Det lät i mig, inne i
kroppen, som om jättehänder rev sönder en sidenduk. Så
började jag gråta helt obehärskat. Roger sade:
- Har du mycket ont?
-Ja, han släpptes ut ur sjukhuset för tidigt, sade Dorina.
- Han verkar helt slut, sade Sasmito.
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
